Poddmanus

Avsnitt 21

[00:00:00]

Kristoffer: Härliga tider nu, sol och värme. [00:01:00] Och har hänt, eller det händer mycket och har hänt mycket i mitt liv på den här berg- och dalbanan som går upp och ner. Det är väldigt många dagar som är uppåt, men den senaste tiden har jag också haft några, ja men tuffare dagar som har varit lite mer nedåt. Och det leder mig in på ämne som jag, som jag brinner så otroligt mycket för.

Och det är ju just det här med, med psykisk ohälsa och att må dåligt och, och då kanske speciellt manlig psykisk ohälsa. Och förra poddavsnittet jag spelade in, där samtalade jag med mig själv och det blev, ja men det blev ganska känslosamt då jag pratade om min resa [00:02:00] kring just det här med, med psykisk ohälsa. Så att det är ett ämne jag kommer att fortsätta utforska även i detta samtal. Men det gör jag inte själv, utan jag har glädjen att återigen få ha sällskap av min gode vän Sven Ericsson Sundström, som faktiskt var med i ett av de första avsnitten. Så välkommen!

Sven: Tackar, tackar. Känns bra att vara med igen. Det känns som att det var ganska nyss, men ja, det är ett tag sedan vi körde sist

Kristoffer: Ett år går snabbt. Det är tydligt. Men är ju otroligt intresserad innan vi går in på det här att du får berätta lite mer om dina erfarenheter kring det här med att [00:03:00] inte må och fantastiskt varje dag. Det här med, med psykisk ohälsa och jobbiga tankar och sånt där. Så är ju otroligt intresserad av att veta, men lite mer vad som har hänt i ditt liv. sist vi pratade, då var det ju en stor livsförändring du var inne på. Du hade nyss kommit hem från en pilgrimsresa om vi ska kalla det så. Och skulle nu påbörja din, en annan typ av resa som innefattade ja men utbildning och framtida arbete och identitet och ja men väldigt många stora saker. Så du kan väl lite kort bara berätta vad, vad har hänt det sista året för dig?

Sven: Ja, eh, det som har hänt är ju att jag började plugga här på Bosön i [00:04:00] Stockholm. Eh, precis som vi pratade om då när vi snackade senast att jag skulle göra det. Eh, och nu är jag snart klar. Så tiden går verkligen fort. Eh, men det har varit otroligt. Jag började i augusti i fjol och nu är det bara tre veckor kvar ungefär.

Så ja, det går verkligen snabbt tiden. Eh, det är otroligt snabbt och det har varit en helt otrolig resa. Eh, skolan är helt fantastisk, miljön är helt otrolig. Det är otroligt fin natur och själva miljön i skolan också. Den typen av miljö där man får liksom, ja, träna och hålla till och runt om springer det liksom OS-medaljörer och allt möjligt.

Sådär, det är grymt häftigt

Kristoffer: Och så [00:05:00] du, OS-medaljörer och elitidrottsmän och, och så Sven Eriksson Sundström

Sven: Precis, ja. En härlig mix

Kristoffer: Och jag kommer ihåg att då vi pratade förra gången att ja men visste ju inte riktigt vad det här skulle bli, hur det skulle kännas, vad det skulle leda till. Men någonstans så kände du ändå att det här var rätt dig. Och det här att ja men du litade på livet, det här med tillit. Hur är den känslan nu?

Sven: Ja, men den är nog ännu starkare skulle jag säga. Även om det skulle– När vi pratade då så skulle jag säga att det var ju mer som var klart. Eller liksom, då visste jag ju att jag skulle flytta och att jag skulle plugga. Nu vet jag inte [00:06:00] så mycket om vad som kommer att ske om liksom ett halvår eller var jag bor eller någonting om jag ska vara helt ärlig.

Men det känns ändå väldigt rätt. Så ja, min tillit till, till att det kommer att bli bra liksom, den är helt klart mycket större nu

Kristoffer: Ja, och du har ju, men vi pratade ju lite grann innan vi startade den här inspelningen och du berättade ju lite grann att ja men det är ju en del lösa trådar framöver, men det märks ju så starkt på dig ändå att, att ja men du litar på livet och du känner att det här är rätt. Och bara väntar att ja men det kommer att, att visa sig vad det blir och vad, vad det ska bli för dig och vad det kommer att bli. Eh, men har det dykt upp några tvivel här under sista året att på dig själv och din resa och är det här rätt [00:07:00] eller?

Sven: Ja, alltså det är väl klart att man får ju ändå väga liksom för- och nackdelar i livet mot varandra lite grann

Jag har ju fått, fått något liksom erbjudande kopplat till det jag har hållit på med tidigare. Som inte var exakt samma sak, men som jag också– Och då var det ju lite jobbigt sådär. Shit, det här är ju jättebra också. Eh, men ska jag liksom hoppa på det? Då har jag ju som, ja banan är ju som klar när skolan är slut.

Då är det ju liksom lugnt. Då behöver jag inte fundera på någonting. Då kan jag bara göra det jag är bra på och sen är det liksom klart typ. Eh, men det kändes ändå att nej, det känns som att jag är på väg någonstans, eh, som känns mer rätt än det. Så ja. Men vi får se. Samtidigt all-, stänger [00:08:00] jag inte dörren till liksom någonting i framtiden.

Utan vi får se vad som händer. Men det känns ändå, det känns bra nu. Det gör det helt klart

Kristoffer: ja men förra sommaren, jag tror det var samtidigt som vi spelade in förra samtalet. Då du ju ändå, det var väl egentligen sista besöket du har haft i ditt gamla liv och ditt gamla yrke. du arbetade som elektriker, jag tror det var nere i Skellefteå.

Sven: Mm,

Kristoffer: nu du ändå fått en del sådana erbjudanden här framöver. Och vad är det för tankar som, kommer upp då från tidigare livet?

Sven: det är väl dels eh Den här känslan av att okej, men jag skulle absolut kunna göra det där nu för att jag har kommit längre och den typ av stress och press som [00:09:00] är i den miljön skulle jag kunna hantera mycket bättre. Så det skulle inte vara lika, lika negativt för min hälsa som det kanske tidigare i vissa fall har varit liksom.

Eh, och jag har blivit bättre på att hantera och se liksom vad som är mitt och vad som är andras och sådär. Så att man– Det blir mycket lättare då att jobba också. Eh, så att ja, det är väl något sånt kanske som jag tänker på att, att ja men att jag skulle absolut kunna göra det liksom. Det är ju, det är ju…

Men det är säkert, det är stabilt, det är ekonomiskt är det bra och sådär. Så det hade funkat hur bra som helst. Men ja, jag är ändå sugen på att se liksom vad det här kan leda mig till, det här med träning och hälsa och sådär.[00:10:00]

Kristoffer: Mm. Och det är ju så tydligt och jag känner ju det att det är ju där du har stor del av din passion. Eh, och våra samtal så pratar vi mycket kring det här med din identitet och, eh, självbild. Den här, jag kallar det ju självbild, den här kombinationen av, självförtroende och självkänsla och självkärlek och. Och ja, men du nämner ju att det var ju mycket kopplat till, ja men både det här jobbet och, och ja men du kände att du presterade där, att du var elektrikersven, men också med fotbollen. Att där hade du en stark identitet och, och självförtroende. Men hur skulle du säga att de delarna, identiteten och, eh, självbilden dina har förändrats under det här året och den här resan?

Sven: Mm. Ja, bra fråga. Nej, men det är klart att den har förändrats för att även fast jag[00:11:00]

Ja men är eller ja, jag är ju fortfarande elektriker liksom. Jag har ju fortfarande den bakgrunden. Eh, så är det klart att jag inte tänker på mig själv på samma sätt nå mer. Det gör jag inte. samtidigt är det ju jobbigt också att, vad ska man säga? När man blir bra på någonting är det ju väldigt skönt och smidigt att bara fortsätta med det.

Om man då, som jag nu då, byter bana eller vad man ska kalla det, det är ju inte helt okänt terräng så, men det blir ju en utmaning liksom att gå in i något helt nytt liksom. Så det kan ju vara lite tufft liksom att ja men nu är man inte den här duktiga nå mer, utan nu är man ju som alla andra som går samma utbildning, som inte vet så mycket.

Eller alla har ju olika erfarenhet så klart, men. Men så det har varit stundtals lite, eh, lite tufft faktiskt. Alltså att man [00:12:00] liksom, ja men man har inte kanske känt sig sådära

Ja duktig eller sam– på samma sätt. Men samtidigt har jag varit medveten om det så att, ja, jag vet ju att det där finns inom mig liksom att man är den här som vill prestera och vill liksom bidra och så. Så här blir det lite annat. Här blir det ju nästan som att ja, jag bidrar ju till mig själv, men jag bidrar inte till någon annan.

Det är klart man bidrar i en klass liksom, men jag menar, om jag vill plugga så kan jag ju bara plugga och jag pluggar ju för mig själv. Det blir ju, alltså någon annan kommer det inte att hjälpa så att säga. Förutom möjligtvis framtida klienter eller idrottare som man har möjlighet att hjälpa men. Så det, det, det har förändrats helt klart.

Så det, nu har det varit lite, lite tufft ibland. Det har det varit att man inte har känt sig [00:13:00] samma Vad ska man säga? Samma bekräftelse från att man faktiskt har presterat någonting. Utan man bara typ: ”Jaha, vad fan har jag gjort i dag då? Ingenting. Jag har ju bara varit i skolan”, typ så

Kristoffer: Och jag känner igen det där så starkt. Eh, men först vill jag bara säga att vad, vad fint det här du sa att jag menar att bidrar du till dig själv istället för till alla andra. För att det var en så kraftig känsla jag fick med, ja men då jag ändrade bana i mitt liv att gå från gamla liv med allt vad det innebär.

Att ja men det här att man började tänka på sig själv. Att vad vill jag? Vad får jag att må bra? Vad vill jag göra? Det här passionen, det här hjärtkänslan som jag verkligen brinner för. att fokusera på mycket vad, vad andra ska tycka och tänka mig då jag gör det här. Eh, och det var en, [00:14:00] en, en utmanande process för mig som har tagit lång tid.

Den, jag är fortfarande inne i den processen också, men, men det går ju framåt hela, tiden. Men hittade du några bra sätt att då ta det framåt? Och det kom sån här tvivel kopplat till ja men identitet och självbild och där och ditt gamla och nya liv och bekräftelse.

Sven: det där är svårt. Jag tror att Alla har ju lite, lite olika strategier eller mekanismer för att liksom klara av det som känns jobbigt liksom. Eh, för min del har ju träning så klart varit en stor grej och det har jag ju bara fortsatt med. Eh, så nu, så det har man ju använt sig av alltid och det kommer jag ju fortsätta använda mig av.

Men det [00:15:00] ger ju så mycket tillbaka också. Så att det blir ju liksom, det är svårt att säga att, att det är en strategi för att hantera jobbiga känslor, även om det i många delar kan vara det. men sen tror jag också det blir liksom lättare att jag ändå på nåt sätt försökt, även om det har känts jobbigt ibland, så har jag tänkt att: ”Ja, men det här, det kommer liksom att bli bra”.

Alltså, jag gör ju nånting för mig själv. Jag liksom, jag vet att det kommer att bli bra. Så har man med sig det bara, då blir det också lite lättare. Men det är klart att det går ju upp och ner liksom. Det, så är det ju bara. Livet är ju så. Det går inte liksom alltid att vara på topp heller liksom

Kristoffer: Nej, jag håller med. Nej, livet är ju en berg- och dalbana och livet handlar om kontraster. Och det är ju det som, ändå gör livet Ja men berikar livet skulle jag vilja säga att, [00:16:00] ja men har man haft en dålig dag och varit längst nere i berg-och dalbanan? Ja men det behövs ju inte så mycket för att komma upp och uppskatta någonting dagen efter. Så att det med kontraster tycker jag är, jätteviktigt. Eh, också du, du nämner det här ett par gånger, det här att ja men kommer att bli bra. Jag känner att, att det kommer att bli bra. Var känner du den känslan? Är det i tankarna och dina överanalyserande tankar? Eller är det mer här i hjärtat? Eller var

Sven: det är väl mera en intuitionskänsla skulle jag säga Faktiskt. Sen vars, vars intuition sitter någonstans, det, ja, jag har inte lärt mig det ännu riktigt. Det har vi inte gått igenom på anatomilektionen

Kristoffer: Och det, jag tänker att vi alla är väl unika att vi, man känner själv var intuitionen är, är starkast. Om det, [00:17:00] om det sitter i, i hjärtat eller i halsen eller i, i rumpan eller var, var man nu har sin, sin intuition som, som starkast. Men, men den där känslan som du beskriver, den är ju så härlig då den dyker upp att även om det stormar runt omkring en, även om, om det är osäkert framtiden så att man ändå någonstans känner den här tryggheten att ja, men så länge jag vandrar den här vägen framåt, steg för steg, kommer det här att bli bra. Utan att veta exakt vad det kommer att i.

Sven: Nej men visst är det så? Det

Ja, nej men det blir, det blir lättare liksom när man har den känslan i– med sig. Sen tror jag också att, jag kommer inte ihåg om vi pratade om det, men det blir [00:18:00] ju väldigt mycket enklare om man tänker så också. För att man skulle ju kunna tänka såhär: ”Aj fan också att, eh, liksom det var ju det där som hände för tre år sedan.

Det var ju egentligen det som skulle ha varit min framtid. Och, och nu får jag väl ta det här istället då liksom.” Men om man istället tänker, ja, till exempel såhär: ”Ja men varför hände det där som hände så? Ja men det hände så för att det var exakt så det skulle ske. Och allt som har hänt i mitt liv har hänt av en anledning och för att det är så det skulle bli bara.

Och det som händer framåt kommer också bli exakt så som det ska bli för att det är så det blir.” Liksom om någonting blir på ett visst sätt så är det ju för att det var så det skulle bli. Då är det lite lättare att liksom hantera en motgångar eller, [00:19:00] eller framgångar också. Det betyder inte att man inte har ett val.

Alltså, det är inte så att man bara går runt och skakar på axlarna och så ser man vad som händer. Man har ju fortfarande ett val, men, eh, att liksom ha det med sig lite grann. Så då tror jag det blir lättare också.

Kristoffer: Jag håller helt med för att någonstans det enda du kan påverka, det är ju här och nu. Det är ju här livet händer. Det här med medveten närvaro, att försöka göra det bästa av

Sven: Ja

Kristoffer: händer just nu. sen, det som har varit tidigare, det har hänt då och du kan inte påverka det. Visst, du kan lära av misstag och sånt, men är det ju lika bra att försöka tänka det positivt, även om det är något jobbigt som har hänt. Att ändå försöka se det som något positivt. Att ja men, det har tagit mig hit. Och samma med framtiden att om det är osäkert att ja men även om [00:20:00] det blir en lätt väg eller en svår väg eller att det blir en stor utmaning eller att det blir en, ett jättestort framsteg som kommer hända imorgon eller där framme.

Ja men då kommer det vara bra för mig då det väl händer Så att här att, ja men det är ju en klyscha det här med medveten närvaro, att här och nu, men det är ju så viktigt. Och, och det blir mycket lättare om man både ser dåtid och framtid från en positiv synvinkel

Sven: Ja, verkligen. Dock vill jag vara tydlig med att det är fortfarande sinnessjukt svårt. Alltså att vara närvarande och att vara här och nu. Liksom det är inte som att jag liksom har lyckats med det på något sätt, men, men jag försöker i alla fall. Men det är klart att jag många gånger tänker på saker som har hänt i mitt liv.

Och tänker att ja, just det, ja, det hade ju kunnat gått annorlunda och sådär. Och man kan ångra saker och allt [00:21:00] möjligt, men så mycket som möjligt så bara försöka att, att inte liksom leva kvar i det förflutna utan leva i, i nuet liksom

Kristoffer: Och jag kan ju bara hålla med att det här med medveten närvaro. jag har stunder då jag verkligen upplever det och det är ju då jag har den där allra starkaste känslan av levnadsglädje som jag kallar det. Men det är ju också en resa och det blir man ju aldrig riktigt klar med, i alla fall inte jag. Det här att bara kunna, nu är jag medvetet närva-närvarande. Det, det, nej men det, det behöver man, behöver jag på i olika delar av, av livet och olika typer av situationer. Men jag känner att det går enklare för varje gång och den känslan blir starkare och, och [00:22:00] ännu finare ju fler jag, gånger jag, jag tränar på det här. Eh, men jag tänker lite grann när vi har pratat med dåtid och framtid och, och ja men om vi tittar lite mer på dåtid, lite kort bara och ditt gamla liv och men du bodde i Luleå och jobbade som elektriker och fotboll i, i Notviken, min gamla klubb också. Hur, då du ser tillbaka på den dåtiden just nu, hur, vad är det för eller känslor som dyker upp sådär spontant?

Sven: alltså det, det beror ju som alltid på hur långt man ska gå tillbaka också. För det har ju verkligen varit olika, olika s– delar liksom. Men om man tänker den närmaste dåtiden liksom, så Ja, redan då var det väl i slutet att jag kände liksom att jag var på väg någon annanstans lite [00:23:00] grann, att jag hade tankar på det.

Eh, och det gjorde också att det blev, vad skulle jag säga, lite lättare på jobbet också på något sätt. Kanske inte för att man kände såhär: ”Ja, men jag kommer inte vara kvar här för evigt eller något sånt där”, utan mer bara att, eh… Ja, men jag vet inte. Det var– Men sen blir det också, man utvecklas ju hela tiden så att det blir lättare att hantera liksom en arbetssituation som kan vara stressig ibland eller sådär.

Men sen är det klart, det blir lättare också att hantera sig själv. Så– Men det var ju ett annat typ av liv så klart. Eh, det var ju inrutat, men det hade ju sina fördelar också så klart.

Kristoffer: du bor i Stockholm nu, en fantastisk stad. Jag har ju bott där själv i sju år, även om jag bor uppe i skogen i norr nu. Men hur är känslan till Luleå då? Har du någon hemlängtan?

Sven:[00:24:00] Alltså konstigt nog så har jag inte det. Lite konstigt tycker jag ändå att det är. Alltså jag längtar ju efter, ja men kompisar och familj och sådär. Det gör man ju, men annars inte så mycket liksom efter själva stan sådär. Den är ju otroligt fin och man– Men det är som att jag vet inte när man har varit där så länge liksom.

Det är som att man, man kan den ju innan och utan på nåt sätt. Eh, så det känns som att man har sett allt på nåt sätt.

Kristoffer: Det var dags

Sven: Eh,

Kristoffer: ord

Sven: ja, det, jag har verkligen inte ångrat mig på nåt sätt liksom. Eh

Kristoffer: Eh, men om vi tittar lite grann på, på framtid då. Vi har ju redan varit inne lite grann på framtiden. Men, men vad är känslan spontant då över kring din framtid?

Sven: Nej men jag s– alltså jag ser på den liksom på ett positivt sätt. Alltså, också ett förväntansfullt [00:25:00] sätt på ett sätt. Eftersom jag inte riktigt vet exakt vad som ska ske eller hur det kommer att bli. Det vet ju ingen i för sig. Eh, men jag har en, en positiv känsla. Jag försöker vara nyfiken och liksom öppen såhär.

Ja men det ska bli spännande. Vi ska se vad som sker. Eh, oavsett vad kommer det att bli bra

Kristoffer: vad fint, Sven. Och den här känslan av förväntan i mitt liv och min resa, då har jag insett att då jag har den känslan om framtiden för den här känslan av stress och oro, det är oftast ett starkt tecken på att jag är på rätt väg och gör val och beslut och prioriteringar. Och jag är helt övertygad om att det gäller detsamma för dig också.

[00:26:00] För att jag känner ju dig och jag ser ju bara på dina ögon och den energi du utstrålar då du berättar om, om framtiden.

Sven: Ja

Kristoffer: men något annat som vi pratade en del om förra samtalet, det var ju det här med högkänslighet och att du ganska nyligt hade landat i att, ja men att du identifierade väldigt mycket med högkänslighet och högkänsliga drag och egenskaper. Så hur är den känslan kring din högkänslighet nu ett år efter med allt vad som har hänt?

Sven: Ja men det har blivit lite så att nästan, eh, där jag var fokuserat på mycket andra saker men, eh, och inte lika mycket på min högkänslighet, men att den finns, det är ju ingen tvekan om det och när man inser att den finns blir det också ganska mycket lättare att hantera den. Eh, det är en sak som jag, som jag upplever, eh, klart [00:27:00] tydligt att, att man kan liksom, ja men man förstår sig själv bättre på flera sätt liksom.

Eh, och man är inte lika, lika, ja men typ dömande mot sig själv liksom. Utan man säger: ”Ja just det, ja men kanske behöver ta det lugnt då. Kanske inte orkar något mer.” Även fast man tycker att man inte har gjort någonting för vad då? Gå på någon middag liksom med klasskamraterna, hur jobbigt är det liksom?

Men det är miljö, det är mycket folk och det är liksom, ja Så ja, nej men det, men jag har, där skulle jag säga att jag har en hel del kvar att jobba med. Eh, just den här känsliga biten.

Kristoffer: det är ju saker som både din högkänslighet men också ditt liv och din [00:28:00] balans mellan stress och energi i stort en viktig del av din personliga resa. De delarna också. Eh, så men det ska bli och jag vet ju att, att du också håller på att utbilda dig inom just det här med, med ja men lite kopplat till nervsystemet och hur man kan reglera det, eh, och sånt.

Och det, jag tänker det kanske vi kan få gräva djupare i ett kommande samtal. Kan vi prata lite, lite mer

Sven: Mm

Kristoffer: med verktyg? Att ja men hur vi lugnar vårt högkänsliga nervsystem och, och mindre stress och mer energi för att det är ett ämne som är otroligt intressant för mig. Men jag tänker att vi ska gå vidare kring det här, ja men ämnet som jag tycker är så viktigt och som bara blir viktigare och viktigare ju fler i vår värld som upplever det här. Och [00:29:00] det är just det här med psykisk ohälsa. Och men i och med att både du och jag är män så då det här med manlig psykisk ohälsa. Så om du bara lite kort skulle berätta att hur du har kämpat lite grann med den under ditt liv. Så, så tänker jag kan vi gräva lite djupare i det, eh, efter det?

Sven: Ja, var ska man börja? Alltså vi pratade ju tidigare om det här med att ja men livet är ju, det är ju kontraster och det går ju upp och ner. Det är inte alltid liksom jättebra och det är inte alltid sådär. Men

Desto mer man, vad ska man säga, lär sig om sig själv eller växer upp eller vad man då ska kalla det, så inser jag ändå att ja men så som [00:30:00] jag kanske har mått så ska det inte vara liksom. Det är inte liksom normalt mående. Och då är det klart att man, ja men då vill man ju göra någonting åt saken liksom.

Kristoffer: när började du inse att, att ja men såhär vill jag ju inte må och såhär är det ju, ska jag ju egentligen inte må heller. Och du kände att ja men de här jobbiga tankarna och, och den här psykiska ohälsan började påverka dig och din vardag. När, när var det livet?

Sven: Det, det är också såhär att jag kan se tillbaka på när man var yngre att, alltså det började ju så klart, men det är väl som för de flesta liksom när det blir, kommer in i tonåren, då händer det mycket liksom och det var väl där det började för mig. Eh, men sen när först när man liksom blir medveten eller vad man ska säga, det tog nog betydligt, betydligt [00:31:00] längre.

Men exakt när jag vet inte, men Jag tror att det kanske var, ja men lite grann i 25, 26, alltså där någonstans. Så började man lite grann såhär: ”Ja, okej, vänta nu.” Liksom började jobba lite, läste någon bok och sådär, men Sen är det ju mycket senare som den största utvecklingen har kommit tycker jag i alla fall.

Kristoffer: Mm. Och det här med, med psykisk ohälsa, det är ju så brett innefattar ju så mycket. Men ja men då du växte upp där och, och sen då du kom ja men mot tjugofemårsåldern där och började inse mer att ja men såhär vill jag ju inte må. Vad var det för typer av känslor du kämpade med? Var det låg energi, stresskänslighet, nedstämdhet, [00:32:00] depression, känsla av att vara liten, svag? You name it. Småa biceps eller ja men det kan ju gestaltas sig på massa olika konstiga tankar och

Sven: Nej, men jag tror det ordet som alltid har varit, som har känts bäst för mig med att beskriva så här är nedstämdhet liksom. Eh, det är nog det ordet som jag tar med mig mest av allt faktiskt. Eh, och sen kommer det ju så klart, ja men ångest kommer ju med det där lite grann och att vara ängslig och sådär är ju också

Men jag tror också att en sak som jag har kämpat mycket med utan att kanske veta om det, det är att jag inte har kunnat förstå vad det är jag känner. [00:33:00] Utan man bara mår dåligt och sen fattar man inte vad det är man känner. Utan, ja. Och det tror jag, ja, det har varit en stor grej för mig liksom för att det, det har varit ganska svårt.

Svårt att liksom sätta ord på det och förstå liksom. Ja, men vad är det för ord man ska beskriva det här med och sådär?

Kristoffer: Och sen är ju, är ju vår, vår vi och vår kropp fantastisk så att den anpassar sig ju. Så att har man kämpat med nedstämdhet till exempel under en lång tid, då blir ju det som det nya normala lite grann att då blir det ju svårare att inse att ja men såhär ska det ju inte egentligen vara, såhär vill jag ju inte må. det blir som att ja men såhär må jag. det är ja men så, så jag alltid har mått och alltid kommer att må. Eh, det gör ju också att det kan bli svårare att inse att ja men det är något som inte stämmer [00:34:00] och såhär vill jag ju inte, inte må. Ja men som nedstämdhet, att jag har ju insett att på min resa att jag har kämpat med nedstämdhet väldigt länge och, och just det här att ja men att livet kändes lite gråare och tristare och tuffare och tyngre än vad det egentligen var. Men man blev van det. Så att det var ju så livet var. Alltså, det var ju, blev ju verkligheten att det var så livet var.

Sven: Mm.

Kristoffer: Upplever du något liknande där också? Att ja men det blev en, en normaliserad

Sven: ja men absolut. Jag, jag, jag tänker ofta på Jag kan veta att jag hade en period. Jag kommer inte ihåg exakt när det var när jag hade flyttat till min egna lägenhet

Och, och då, då kommer jag ihåg att jag hade ett väldigt speciellt sätt liksom att jag, jag Jag tänkte alltid såhär, men jag[00:35:00]

Jag försöker, jag tar mig bara igenom en dag åt gången liksom. Så imorgon kanske blir lite bättre liksom. Så jag sa, ja men nu när jag skulle gå och lägga mig och sådär liksom, så att ja men ja, jag klarar den här dagen. Ska vi se om jag klarar nästa. Det kommer bli, kommer, alltså det var ju negativa tankar alltid.

Det var ju aldrig någonting positivt, men det var ändå såhär, det var mitt sätt att ta mig igenom livet. Och sen vi tar en dag åt gången liksom. Eh, och ja. Så det, det, det finns, så det, det är mycket sånt där som är ganska mörkt alltså, när man ser tillbaka på det. Men då, alltså det fanns ju ingen tanke i då liksom att ja, men det här kan jag göra någonting åt eller något sånt där.

Utan det var ju bara så det var typ.

Kristoffer: Det blev vardagen helt enkelt.

Sven: L

Kristoffer: ja men det här, [00:36:00] det här i och med att jag har haft min resa och sen att jag har varit en del av din resa också då, då jag pluggade här och ja men då du var i den här åldern. Och vi spenderade mycket tid. Så ja men det, det är mycket tankar och känslor som dyker upp hos mig också. Och jag, om jag tänker tillbaka på dig att… Även om jag själv var avstängd och sånt där och behövde massa stimuli och kickar för att känna någon typ av, ja men bättre känsla eller roligare känsla. Så, så tänker jag tillbaka på dig att du, ja men du kändes, ja men alltid lite lågmäld och inte här naturligt glad och, och levnadsglad. Och det här nu då jag tittar bakom, jag jämför med, ja men då vi sitter här. Att det är ju en helt annan levnadsglädje som utstrålas från dig och i speciellt i ögonen. Det är ju ögonen ljuger ju, [00:37:00] ju aldrig. Eh,

Sven: Nej

Kristoffer: men, men det blir så, så tydligt då det jag tänker tillbaka på, på oss och på, på dig under den tiden. Men var det några speciella situationer eller människor eller miljöer eller händelser eller så kallade triggers som, som drog i gång de här känslorna eller ökade känslorna, förstärkte dem?

Sven: Ja men det, det är väl liksom relationer är väl det jobbigaste då. Eh, och främst kärleksrelationer. Där är det verkligen

Där, där, där, där blir det verkligen att det triggar liksom. Kanske inte triggar nedstämdhet eller så, men, men när man inte kan riktigt sätta ord eller förstå vad det är man känner liksom, då blir det ganska svårt. För att i en kärleksrelation så känner man ju, i alla fall jag, så mycket mer än vad [00:38:00] man kanske gör i relationer till andra människor, kompisar eller familj eller sådär.

Det blir liksom andra, andra stimuli, andra triggers och grejer som händer och så kan man inte sätta ord på det. Man kan inte riktigt förstå det ens själv. Så det, ja det har ju varit jobbigt liksom de, de relationer jag har haft

Kristoffer: Och ja men jag förstår ju att det är man en, en kärleksrelation och då man är inne i den och håller på att bygga upp den att det triggar inte nedstämdhet direkt, utan det blir väl kanske mer indirekt på grund av vad som triggas i en sån här kärleksrelation. Men vad var det för typer av jobbiga känslor som en, en kärleksrelation kunde ge upphov till?

Eller rädslor eller jag kallar det demoner hos, hos mig?

Sven: Ja, den här tror jag är sjukt komplex, men en av mina sådana här[00:39:00]

mekanismer som jag tror kommer från barndomen och sådär. Det är det här, man kallar det för people pleasing eller liksom att vara till lags och sådär Och det kommer väl ifrån största delen till att man vill liksom bli omtyckt och sådär. Att man liksom vill att folk ska tycka om en och att man ska, och då, då, nej men då släpper man på sina gränser.

Man, man liksom står inte upp för sig själv på samma sätt. Och det är absolut någonting som, som jag kan se tillbaka på som har varit väldigt tydligt i mina kärleksrelationer.

Så att det, det blir, det är väl en av de största grejerna. Och då, det är ju ett omedvetet beteende som man har lärt sig från barndomen. Det är ju, det liksom, det krävs ju, det är först nu man kan se tillbaka på det och se att jaha, men det här var ju bara, det är inprogrammerat liksom. Och jag gör det ju fortfarande.

Men nu kan jag ibland säga: ”Ja, [00:40:00] just det, nu gjorde jag det där igen.” Liksom det kan ju vara vad som helst ju. Eh, för jag är också väldigt snäll och det är ju en fin egenskap, men det gäller att balansera den liksom,

Kristoffer: Mm.

Sven: eh, på rätt sätt.

Kristoffer: det här– Och det är ju så vanligt bland oss högkänsliga att, ja men det här med people pleaser, att tänka på alla andra bort sig själv och anpassa bort sig själv totalt. Det blir ju aldrig bra, speciellt långsiktigt och minst i en kärleksrelation. här går du in i en relation som, ja men ska den bli bra, då handlar det om att den blir, ja men börjar uppskatta och gilla dig för den du är och detsamma. Och är man då någon helt annan människa? man anpassar bort sig själv. då kan det ju aldrig bli bra. Då kan det ju aldrig bli en, en stabil och kärleksfull kärleksrelation enligt mig i alla fall.

Sven: Det, det är [00:41:00] tydligt för mig också. Men utöver det så, ja men Det är klart att då får man ju mycket Ångest och sådana saker när man hamnar i en sån relation och. Och så som högkänslig så klart, då tar man ju in mycket från den andra personen också, deras liksom känslor och sådär Så att ja, nej men det, sen finns det ju mycket positivt så klart också.

Eh,

Kristoffer: Och jag brukar ju säga så att högkänslighet det förstärker ju allt. Både de här lite jobbigare känslorna och, och jobbiga stimuli och. Men även de här fina känslorna och alla fina upplevelser och, sådär. Och det handlar ju enligt mig om att man anpassar sitt liv, relationer och kärleksrelationer. Ja men efter sig själv, efter mig och efter dig och vår högkänslighet. Det är ju då [00:42:00] kan bli riktigt bra om man får uppleva högkänsligheten som en gåva. Som faktiskt är tycker jag. Eh, men du nämnde den här nedstämdheten som, som gemensamma nämnaren, den jobbiga, jobbigaste känslan du har kämpat med. Och hur påverkar den känslan din vardag om du tittar tillbaka?

Sven: Det första jag kan komma på, det är väl liksom i relation till Men, men det är också lite speciellt för jag kan ju ändå se en klar distinkt skillnad liksom på Vissa sociala sammanhang och andra, som i fotbollen till exempel. Där hade jag aldrig något problem med att När vi var på plan liksom, att ta plats på plan eller prata där eller så.

Men det är klart att det kunde ju också påverka mig, eh, negativt ibland. [00:43:00] Eh, om man liksom gjorde, ja men dåliga insatser eller liksom att någon, ja, skällde på en eller något sånt där. Det händer ju på fotbollsplan, på träningar, det kan ju hända när som helst. Eh, så det, det är klart att det påverkade mig.

Det har jag väl tänkt på en hel del att det är klart att jag brukar, brukar säga att jag, jag hade varit en mycket bättre fotbollsspelare om jag hade varit lite mer elak. Så hade jag varit ännu bättre än vad jag var. Inte för att jag var någon superspelare så sett, men allt är relativt då. Eh, och sen just det här i med sociala sammanhang utanför kanske till exempel jobb och sådär.

Eh, där, där har det ju verkligen varit tydligt att för jag är ju lite liksom åt det, ja, introvert. Det är väl kanske att ta i, men liksom jag är inte utåtriktad så [00:44:00] himla mycket. Så där är det ju väldigt tydligt att eftersom jag har ju varit i den där nedstämda känslan lite oavsett vart jag har varit liksom, så då går det ju som i det där.

Då blir det ju inte så himla utåtriktad och liksom framåt eller ja, vad man nu ska kalla det.

Kristoffer: När var den här känslan om nedstämdhet som jobbigast för dig? Var det, ja men du nämnde att den kunde dyka på fotbollsplanen, men var det då du vaknade på morgonen eller då du skulle lägga dig för att sova? Eller, eh, då du, eh, f-f-fick nobben på krogen eller, eh, eller då du skulle träffa nya människor eller hitta på någonting med andra? När, när tycker du den var jobbigast och påverkade dig mest negativt?

Sven: den är ju förmodligen starkast kanske i relationer [00:45:00] möjligtvis

Särskilt om man, eh … Men jag också tycker, det där har jag inte riktigt fått grepp om om jag ska vara helt ärlig. Om man säger att man då som du sa får nobben på krogen, men man kanske inte behöver vara på krogen, det kan ju vara i vilket sammanhang som helst. Eh, så kunde ju det så klart vara jobbigt. Eh, och det kunde ju trigga mycket mer nedstämdhet.

Men det kunde det ju göra i andra sammanhang också upplever jag. Allmäna misslyckanden också. Eh, till exempel om någonting inte gick som det skulle. Då skulle det kunna vara till exempel en fotbollsmatch. Ja, vi förlorade en match eller jag gjorde en dålig insats och vi förlorade en match. Eh, det var ju sjukt jobbigt.

Eh, men också i jobbsammanhang. Att det liksom inte gick som det skulle. Eh, någonting och då [00:46:00] kunde det trigga väldigt mycket. Eh, särskilt i kombination med hög stress och press och sådär. Då kunde det bli riktigt jobbigt. Eh, så det är väl några grejer. Men det som slår mig också som jag alltid har tyckt, det är att nedstämdheten försvann ju aldrig om det var tvärtom.

Så säg att allt gick precis enligt plan på jobbet, vilket det oftast gjorde då, eller enligt plan, men alltså på ett ungefär liksom. Jag brukar säga allting löser sig, om det inte har löst sig så är det inte slut ännu. Så typ vilket jobb man än har varit på så, så är det ju såhär, ja, nu är det katastrof det här jobbet.

Ja, fast det kommer ju bli klart någon gång. Vi vet ju inte när, men när det väl blir klart, då har ju alla problem löst sig. Men det är jobbigt under tiden liksom, men … Eh, men även med fotbollen liksom att även om, säg att vi vann med [00:47:00] 5-0 och jag gjorde tre mål, det har aldrig hänt i för sig. Jag har gjort två mål i en match en gång.

Men, men säg att man var matchens spelare och vi vann. Så man var ju glad, men nedstämdheten fanns ju kvar fortfarande

Kristoffer: Och den, den jag känner ändå, den ligger som ett svart täcke överallt och bara tynger ner allting. Bra känslor tynger den ner, dåliga känslor, jobbiga känslor tynger den ner ännu djupare. Eh, och, och jag tycker det är så viktigt att man lyfter på det här och även det här hur, ja men den här jobbiga känslan, vad det kan få en att tänka och i vissa fall även att göra. För mig var det ju, ja men det var i alla fall ett halvår där, ja men min psykiska ohälsa var otroligt jobbig. Det var nedstämdhet och det var depression och det var allt möjligt. Och jag ju i princip bestämt mig för att ta bort mig [00:48:00] själv och jag hade planerat och skrivit och allting och sådära. Eh, och ja, men det alltid lite känslosamt då jag, då jag pratar om, om det här.

Men hur… Då det kändes som jobbigast för dig, hur långt gick dina tunga tankar kring det här med att inte fortsätta leva och att det skulle kännas

Sven: Mm.

Kristoffer: att bara ta bort sig själv?

Sven: Nej men eh, de fanns ju där. Det gjorde de ju. Det var ju aldrig så långt som du kom liksom. Men absolut så, det är klart att, att det fanns de tankarna. Men jag skulle inte säga att det var konkret utan Det var ju det där som jag berättade om det där. Jag hade ju det där, men jag tar en, jag tar mig bara igenom den här dagen så kommer nästa sen liksom att jag på något sätt hittade något sätt att hitta lite [00:49:00] kraft och energi för att ta mig igenom.

Ta mig igenom dagarna. Mitt sätt att hantera det har ju oftast varit liksom att Ja men känn inte efter då utan bara kör på liksom Så får jobba lite mer då, träna lite hårdare eller whatever liksom så, så klarar man sig typ. Och det har väl funkat på sätt och vis, men det, det är ju inte ett optimalt sätt på något sätt liksom

Kristoffer: Nej, enligt egna erfarenheter är det kort, väldigt kortsiktigt

Sven: Ja, det sätter ju sina spår också i kroppen fysiskt och

Kristoffer: Och slut så exploderar ju de här jobbiga tankarna och känslarna och sånt där om man inte får ut sig dem eller får upp dem och bearbeta dem. Och för mig var det [00:50:00] ju det här att, att börja våga prata om hur jag mådde andra. Först till, till ja mina föräldrar, sen också till min bror, till vänner. Och det här var ju otroligt jobbigt och, och ja men raserade ju all, alla mina gamla visioner och känsla av att jag var någonting och sånt där. var ju det jag behövde göra för att ta mig hit där jag sitter just nu och, och mår bättre än någonsin, även om jag fortfarande åker på livets berg- och dalbana. Men hur, hur tog du tag i det här? Hur gick du vidare? Hur tog du dig du an de här jobbiga känslorna?

Sven: Om jag skulle göra om det så hade jag nog gjort på [00:51:00] ett annat sätt på tal om att allt är precis som det ska vara eller vad man ska säga. För att det finns ju så otroligt mycket professionell hjälp att få. Eh, och det är ju dit jag tycker att man ska vända sig liksom. Alltså. För det, det är ju därför vi har ett välfärdssamhälle liksom.

Eh, men det var väl inte riktigt så jag gick till väga skulle jag säga. Eh, utan ja men lite delvis, alltså böcker Min första bok som jag har läst, jag har läst den några gånger tror jag. Eh, Den smala vägen heter den, från en amerikansk psykiatriker som– Det, det enda jag tar med mig därifrån egentligen, det är bara att, eller inte så bara, men liksom att, att du har ett så himla stort eget ansvar.[00:52:00]

Och allt som är på något sätt som du inte vill att det ska vara kan du förändra. Eh, för det, det är ett sätt att tänka som ger också ganska mycket energi upplever jag. För, för mig var det mycket sådär att jag, ja men la tid på saker som egentligen kanske jag inte ville lägga tid på. Jobbade jättemycket eller whatever liksom.

Men när man kollar på det så, då är det såhär bara: ja men det är ju, jag har ju valt det själv. Alltså det är ju ingen som, jag kan ju bara sluta med det här nu och då behöver jag inte göra det något mer. Och ändå så kanske man fortsätter, men då har du i alla fall insett att det är liksom ditt egna ansvar.

Eh, att oavsett vars du kommer ifrån och varför du liksom mår som du mår, så byg– det kommer från olika saker. Så är det ändå ditt eget ansvar att ta tag och göra någonting åt saken. [00:53:00] Därmed inte sagt att du ska göra det själv, utan det är därför jag säger sök hjälp liksom. Eh, men det var, det var en period då jag gick och träffade en terapeut.

Det, det hjälpte mig också. Mest kanske var det att hantera den mest akuta stressen och pressen. Men det var ju väldigt, ja nyligen, ja ganska nyligen. Det var ju bara något år sedan liksom. Innan dess så, ja men då får man använda sina strategier som inte är så bra. Det är bara gasen i botten, jobba hårt, träna mycket liksom.

Så ja, klarar du, då klarar du dig och även om du inte mår så jävla bra. Men det är inte en lösning som är så bra, utan jag tycker man ska söka hjälp. Sen om man söker det privat eller via vårdcentral, det, det får man ju bestämma själv. Men det finns [00:54:00] otroligt mycket hjälp att få faktiskt. Mycket, mycket mer än vad man någonsin kan tro.

Eller jag, jag hade ingen aning om. På tal om det här med nervsystem och det som vi pratar lite om att det liksom… Det finns så mycket sätt som man kan hjälpa sig själv med. Som är, det är inget konstigt alls. Det är bara det att det är inte, ja det är inte allmänt känt liksom.

Kristoffer: och det här som du säger att ja men det handlar om att man tar ett val själv att jag vill inte må såhär. Jag vill och känner att jag behöver göra någonting åt det här. Och sen ta det steget att berätta för någon. Det är oftast det jobbigaste steget, det här första att öppna upp och berätta för någon. Men och det kan vara förälder, det kan vara brorsan, syrran, eh, [00:55:00] en vän, grannen eller någon annan professionell. Men att bara ta det här första steget att berätta att: ”Vet du jag mår inte så bra. Det, det är ju väldigt mycket jobbiga tankar jag har nu.” För att baserat på min egen erfarenhet och även andras erfarenhet att det är så mycket som kommer att kunna förändras i och med bara det första steget. För att det kommer att kännas som att det är en bautasten som rullar av dina axlar. sen det att kännas lättare att öppna upp mer efteråt och låta de här känslorna komma upp. För att de måste få komma upp. Att man accepterar dem, att man pratar om dem, att man ger sig själv möjligheter att bearbeta dem. Och det, det är så mycket svårare om man bara är själv med sina egna tankar. blir en negativ spiral tills– som till slut ja men bara gräver en djupare ner [00:56:00] i, i jorden. Men att just att öppna upp för någon annan, sträck ut en hand. Säg att, att jag mår inte bra. Jag behöver stöd, jag behöver hjälp. Jag behöver någon som lyssnar. Är så viktigt

Sven: Ja, nej jag kan bara hålla med. Det

Det är liksom, du får väldigt mycket, mycket negativa negativa saker av att hålla känslor inne. Det, det kommer påverka dig. De, de, de fastnar i kroppen och det blir en liksom, du kan få fysisk, fysisk påverkan av det också. Så att det Släpp ut det, prata om det. Det– [00:57:00] sen är det som jag sa, jag håller med dig.

Alltså det kan ju vara skittufft liksom. Det kan det verkligen vara, men det är, när man väl har börjat så blir det mycket lättare sen. Så, så nu tycker jag, jag menar vi sitter ju här och bara pratar som om det vore att vi pratar om vädret liksom. Det är ju som ingenting

Kristoffer: Nej, håller med och det här har blivit en så viktig del av min vardag och mitt liv och jag är. Det här att prata om allt möjligt. Ja men fotboll och, och actionfigurer från 80-talet och, och, och pudelrock och möjligt. Men också, kanske inte minst, de– mina känslor och dina känslor och de här lite djupare sakerna. För att det är jätteviktigt för mig och därför vill jag att du ska veta att jag uppskattar ju dig och vår vänskap jättemycket ju att– och inte minst det här samtalet som vi kan sitta och om de här, ja men [00:58:00] tunga ämnena som vi sitter och, och delar just nu

Sven: kan bara hålla med. Det uppskattar det verkligen också. Det är härligt

Kristoffer: Ja, och det här som du har varit inne på att ja men som händer, det händer för att de ska hända och Och sådär och det som vände för mig eller det som gjorde det så jobbigt för mig under det här halvåret speciellt, det var ju att jag tappade allt hopp om framtiden, om att jag skulle kunna få en framtid där jag mådde bra, var glad, lycklig, kände le-lenas glädje. Men det jag nu sitter och lever det liv jag gör här och ja men mår bättre än någonsin så, så kan jag ju ändå se på det här jobbiga som har hänt att det har lett till nånting positivt, om jag absolut inte skulle vilja gå [00:59:00] igenom det igen. Men om du tittar tillbaka på, ja men tidigare i livet och, och speciellt de här jobbigare perioderna, kan du se nånting positivt som har kommit utav det där du sitter här och nu?

Sven: Ja, ja men absolut. Jag menar, som du sa, jag menar

Om saker hade varit annorlunda kanske jag inte hade suttit här liksom. Kanske vi inte ens hade haft det här samtalet. Jag kanske inte ens hade fått chansen att plugga det här jag pluggar eller liksom. Så att jag, jag tänker liksom att, ja men allt som har skett har ju lett mig dit jag är nu och det är ju precis här jag ska vara.

För om jag skulle ha varit någon annanstans så hade jag varit någon annanstans. Men det är jag inte. Jag är ju här så det är ju därför, då är det ju helt rätt liksom Så ja, så försöker jag bara tänka för att det blir så mycket lättare när man tänker så[01:00:00]

Kristoffer: Ja, och det är så härligt att, att se och uppleva dig nu Svenne att, ja men jag har ju varit med dig sedan 20-årsåldern. Ja men du har ju som jag sa, ja men en helt annan och och levnadsglädje där du sitter här nu. Så att ja, det känns skönt att, att vi kan avsluta det här tunga avsnittet på positivt sätt. Så jag tänkte bara avslutningsvis att vad skulle du vilja skicka med till någon där ute som kämpar med psykisk ohälsa?

Sven: för det första så är det väl nummer ett skulle jag nog säga, det är att, eh, de inte är ensamma. Och då menar jag att det finns ju många andra som också lider av psykisk ohälsa, men det som jag tror också kan vara bra att inse liksom att, [01:01:00] jag menar att man inte är själv. Alltså ibland kan man ju tro såhär att det är bara jag som känner det här.

Det är bara jag som tänker såhär. Det är bara jag som har de här problemen. Och så är det ju inte. Alltså till hundra procents säkerhet så finns det andra människor som har samma tankar som dig eller kämpar med samma saker som dig. Och då, det kan också ge en viss tröst liksom att jaha okej, jag är– det är inte bara jag utan andra känner likadant.

Och det är det som är så bra att man pratar om det som vi gör. För det, bara det kan ju hjälpa andra människor till att jaha okej, ja men då. Och så känna sig, få lite styrka av det. Och sen är det väl, nej men nummer två, det är väl att liksom prata om det. Sök hjälp eller på något sätt liksom. Håll det inte inom dig för det, det kommer inte att hjälpa på något sätt

Kristoffer: Vilka fantastiska tips, Svenne, och jag håller [01:02:00] helt med. Och jag vet att genom det här samtalet och genom att du öppnar upp och är den du är gör den resa som du nu är inne på, så kommer du att ge energi och inspirera andra människor där ute och kanske speciellt de som sitter där och upplever nedstämdhet och jobbiga känslor och psykisk ohälsa. att tack för att du har velat vara med dela med dig och öppna upp kring det här så otroligt viktiga

Sven: Stort tack för att jag fick vara med. Härligt

Kristoffer: Och vi ses ju snart. Jag vet ju inte när exakt när det här släpps, men du och jag, vi har ju en, en Iron Maiden-konsert snart. Vi kommer att ses och verkligen njuta av och få [01:03:00] uppleva massor av levnadsglädje och allt annat än nedstämdhet

Sven: Precis det, det ser jag verkligen fram emot

Kristoffer: tack så mycket och ta hand om er där ute och glöm inte det att ta hjälp. Berätta om du mår dåligt. Det är inget fel att få visa sig liten, svag och sårbar Speciellt inte som han

[01:04:00]