Poddmanus

​[00:00:00]

 Hej och välkommen till första avsnittet av [00:01:00] Högkänsligt, podden där vi hyllar högkänslighet som en gåva och inte en förbannelse. Så vem är då jag? Varför sitter jag här och varför har jag startat den här podden? Ja, Kristoffer Ejbro heter jag. Är just nu en levnadsklad 80-talsnörd som Jag har inte alltid varit en levnadsglad 80-talsnörd och en del av den här högkänsliga livsresan kommer jag att prata om i både det här avsnittet men även kommande avsnitt i min podd här. Det har gjort att jag har varit så högkänslig att jag har levt. Större delen av mitt liv är i anpassning. Jag har anpassat mig till andra människor, [00:02:00] till andra miljöer, till andra situationer.

Och har egentligen aldrig hittat mig själv. Vem är jag? Min identitet

förrän nu de senaste åren här. Så det är lite kort om vem jag är. Men varför har jag nog startat den här podden?

Ja, jag har ju en marknadsföringsbakgrund så jag vet ju att innan man ska dra igång ett sånt här projekt då ska man ju tänka ut sin målgrupp och var har du störst chans att nå ut? Och vilka är det du inriktar dig mot? Och hur du anpassar din kommunikation just mot dem. Men jag har landat i att jag gör den här podden för mig själv.

För min egen resa. För min egen utveckling. För mitt eget växande. Sen hoppas jag givetvis att [00:03:00] du vill följa med på den här resan. Och att du känner att det jag… Och även kommande gäster kommer att prata om. Kommer att kunna hjälpa dig på din resa också. Så att i grund är det för mig själv som jag har startat den här podden.

Och det känns otroligt spännande. Utmanande, absolut.

Men otroligt passionerande också. Jag känner ett sådant sug efter att göra det här. Så ja, det ska bli spännande att se vad det blir av det här. Och jag tänkte nu i det första avsnittet att berätta lite mer om hur jag har hamnat här. Gått från ung, högkänslig, inlandsbo… I [00:04:00] Västerbotten som drömde om att göra karriär, flytta till Stockholm, jaga häftiga titlar och pengar och status.

Till att nu sitta här i ett litet gårdshus med Elmin i skogen mittemellan Piteå och Luleå och varken känna att Jag vet vem jag är och jag är en jäkligt bra människa och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Så återigen, välkommen! Jag tänkte lite kort att vi börjar i Lycksele 1979. En höstdag, då det snöade, har jag fått höra av min kära far.

Jag föddes där, in i en familj med en mamma och en pappa. Men jag var första [00:05:00] barnet. Och mina första minnen det är från ett ställe som heter Stallvägen. En riktig bullebygata, nära skog och mark och berg. Det var ett nybygge, så det var massor av barnfamiljer, massa härliga barn och människor där. Men även fast det alltid fanns någon att umgås med, hitta på någonting med, så kände jag mig från tidig ålder att jag kände mig lite ensam, lite annorlunda.

Lite utanför också har jag insett mig med tiden. Även fast jag hade massor av fina vänner och sportade en massa så att jag hade ju gemenskapen. Men det var ändå någonting som gjorde att jag kände mig annorlunda och [00:06:00] det här har jag ju med åren insett att det här som nu kallas högkänslighet,

att jag föddes med det. Ett nervsystem som var lite känsliga för olika typer av intryck. Att min kropp och hjärna processade alla de här intrycken lite kraftfullare, lite snabbare. Men då jag växte upp där i Lycksele och på stallvägen så var ju det här ingenting jag visste då. Eller tänkte på då. Däremot tänkte jag otroligt mycket.

Jag levde otroligt mycket i mina tankar och fantasier. För då jag inte kände mig riktigt hemma i verka livet eller i verka världen. Då flydde jag iväg till fantasierna istället. Och jag hade livliga fantasier. Det var Star Wars, Ghostbusters, Indiana Jones. [00:07:00] Sen när du har blivit lite äldre och hittade hårdrockens fantastiska värld så var det Iron Maiden, Halloween, Europe och deras världar som de byggde upp som jag flydde iväg till.

Men i grunden fantastiskt uppväxt.

Då jag var tre så föddes min bror. Vi

bråkade jämt. Hela tiden. Men nu är han min bästa vän. Mitt största stöd. Min mekaniker. Min spypåse. Min firarkompis. Min allt är allo, helt enkelt. Så det är häftigt vad livet kan leda till. När jag växer upp och sen var det ju dags för skola. Och det här att tillsammans med 25 andra ungar [00:08:00] tryckas igenom samma form som alla skulle tryckas in i.

Det gjorde ju bara att min känsla av att vara annorlunda öppnade. Förstärktes. Ännu mer. Och här blev intrycken ännu starkare. Det var mer ljud. Ljus. Bullar. Fler människor. Alla typer av intryck blev högre.

Hur ska jag skydda mig från alla de här? Jag kan ju inte sortera ut alla de här intrycken. Det är ju som att det blev i min kropp. Så att jag började bygga upp en skyddsmur. Eller en sköld runt omkring mig.

För dig som gillar Star Wars, precis som mig. Kan du tänka dig ungefär som… Skölden runt kejsarens stadsstjärna. Och det gjorde ju att jag kunde skydda mig från ganska många av de här nya intrycken.

Men det var ju en väldigt kortsiktig lösning det här. [00:09:00] För att ju äldre jag blev det blev högstadiet. Det blev gymnasium.

Fler intryck blev det. Ju starkare blev min sköld. Men det gjorde ju också att. Alla mina känslor. Jag kände här. Inom mig. kunde ju inte komma ut. Men skölden satt i stopp för det också.

Konsekvensen blev ju att alla mina egna känslor, de stannade inombords. Och när jag kände så mycket inombords så blev ju det att jag tryckte ner känslorna. Jag gömde bort dem. Eller försökte glömma dem. Och det var också en otroligt kortsiktig lösning.

Jag tänkte mycket, som jag nämnde. Jag planerade mycket.

Ganska tidigt så började min fantastiska kropp protestera lite grann. Mot all den här stressen från alla intryck. [00:10:00] Det började visa sig genom olika typer av symptom. Det var trötthet, det var dålig sömn. Det var olika allergier och överkänsligheter. Det var trötthet.

Jag spelade ganska mycket fotboll och jag insåg ganska snabbt att jag inte orkade lika mycket som alla andra.

Men jag fick ju höra att det var på grund av min astma-allergi. Det blev min sanning under väldigt många år framöver att allting berodde på det.

Men som sagt, jag tänkte mycket och planerade mycket och jag hade ju börjat må, ja men se sådär, med alla varningssignaler från min kropp. Men då tänkte jag framåt hela tiden, ja men efter gymnasiet, då ska jag studera till civilingenjör. För det hade jag hört, det var bra. Det var lätt att få jobb. Man kunde tjäna mycket pengar.[00:11:00]

Och jag såg ju på människor runt omkring mig. Jag nämnde det med sivinersnöret. Jag glimmade till lite extra i ögonen. Och jag hade också ett tekniskt intresse från barndomen. Med Amiga 500 och olika typer av tv-spel. Nintendo. Sega Mega Drive. Det drömde jag länge om. Så att under gymnasiet så formades ganska mycket planer om vad jag ville, vad jag skulle göra för att må bättre, känna mig glad och pigg och även kanske nöjd, nöjd med mig själv.

Att det är också någonting jag har insett att självbilden och självkänsla och självkärlek fanns inte heller. Under en stor del av mitt liv och speciellt då jag växte upp.

Så att planen var ju att bli civilingenjör och efter det så skulle jag göra [00:12:00] karriär. På något stort företag där jag skulle få resa mycket, åka på mässor, hålla på med teknikprylar men också försäljning och marknadsföring. Träffa häftiga människor och gå på fina meddagar. Det var ju dit jag ville. Så jag hamnade på Luleå Tekniska Universitet.

Jag studerade till just då civilingenjör men också ekonom.

Jättehäftigt att man får flytta själv och bo på universitet. Och välja vad jag ska äta. När jag ska äta. När jag ska sova. Vad jag ska göra. Tyvärr ledde det här till väldigt många dåliga val för Min tallriksmodell bestod väl mest av olika typer av pizza och annan skräpmat. Jag körde ner det med lite läskig blask av olika [00:13:00] sorter.

Godis, chips, dillchips. Det var min grej. Massor av onyggligheter. Samtidigt som jag sov mycket mindre. För att det var så mycket häftiga saker som hände. Det var fester. Det var skräckfilmskvällar. Det var tv-spelsmaraton. Många gånger hela nätten.

Jag bytte också fotbollsklubb från… Lycksele IF där jag började min karriär till ett lag som heter Notviken. Så att det blev mycket mer träning samtidigt som jag såg mindre, åt sämre och allmänt tog hand om mig mycket värre. Så att det blev en ekvation som inte alls gick ihop egentligen. Så att min fantastiska kropp började skicka ännu mer varningssignaler åt mig.

Mitt immunsystem började svaja. [00:14:00] Jag var sjuk, eller kände mig sjuk, nästan hela tiden. Magen började göra uppror. Jag gick omkring och var jättetrött hela tiden. Hjärndimma. Det var som sirap i skallen. Eller bättre beskrivningar än att jag kände mig bakfull konstant. Även om det var mycket fester så kände jag mig ändå bakfull tack vare hjärndimman i veckan.

Så det här gjorde ju min vardag rätt utmanande.

Ibland förstår jag inte hur jag tog mig igenom universitetet och klarade båda de här utbildningarna. Jag kan även iväg ett halvår på college i Florida, USA för att spela fotboll. Det är kanske mitt enda mål jag har haft i fotbollsspelandet, att åka på college och spela [00:15:00] fotboll där. Och det skiljer jag väl på alla college-filmer jag såg när jag var yngre.

Man trodde att var man duktig i sport i USA, då fick man gå på dejt med alla tjejliners. Nu var det ju inte riktigt så. För att en stund innan jag åkte bort dit så hade jag träffat min blivande fru. Eller min blivande, min blivande fru men nuvarande ex-fru. att det blev inga collegefilmer där borta men en otrolig häftig upplevelse.

Men som sagt att ibland förstår jag inte riktigt hur jag tog mig igenom men jag gjorde det i alla fall. Sen var det då dags att flytta från Luleå. Så vi flyttade till Umeå. För min sambo då skulle börja studera själv. Och jag skulle då börja arbeta. Och mitt första arbete, det tickade ju många av de här boxarna som jag hade som ung pojk på stallvägen i Lycksele planerat.

Det var en [00:16:00] blandning mellan teknik, marknadsföring och försäljning. Jag fick åka jorden runt mer eller mindre. Träffa härliga människor. Olika typer av människor. Gå på fina middagar.

Men blev jag nog lyckligare? Mådde jag nog bättre? Nej. Så det var här någonstans jag började inse att så här vill jag ju inte må, så här vill jag ju inte leva mitt liv. För även om jag hade byggt den här skölden som numera var otroligt stark och stabil. Och det skyddar mig från en del intryck utifrån, men det hade ju samtidigt gjort mig till en och sambo, inte minst.

För att jag kunde ju inte känna eller visa mina känslor inifrån.

Så att det här… [00:17:00] Det gjorde ju min och vår vardag lite utmanande. Och det var här någon gång, 2009, som jag insåg att så här vill jag faktiskt inte leva. Och det var där och då min hälsoresa började, brukar jag säga. För då insåg jag att jag kan inte lita på andra. Sjukvården till exempel. Att de ska fixa så att jag mår bättre.

Utan jag måste ta ansvar för min egen hälsa. Själv. Och göra förbättringar och förbättringar i mitt liv.

Så jag började göra livstidsförändringar. Jag inledde med att förändra kostnaden litegrann. Minska ner på pizzahäpandet. Det var inte lördagsgodis varje dag längre. Och vi försökte äta lite mer frukt och grönt. Och det här gjorde ju skillnad. Ganska snabbt kände jag att. Jag var lite piggare, magen fungerade lite bättre, [00:18:00] hjärndymman lättare nog lite grann,

men man är ju ganska kortsiktig. Så det har gjort de här inledande förändringarna att känna att nu känns det okej. Då faller, eller jag föll tillbaka i mina gamla tankar, mina gamla rutiner.

Och då sambo var klar med sin utbildning så fick jag då ett erbjudande om att flytta till Stockholm eller att börja arbeta i Stockholm på en av världens största elektroniktillverkare. Där jag skulle få jobba som teknisk specialist men även hålla på mycket med PR och marknadsföring. Och det här på pappret var ju min drömanställning, skulle jag vilja säga.

Så vi flyttade till Stockholm och Sundbyberg. Ett fantastiskt ställiga område, [00:19:00] Sundbyberg. Jag åker fortfarande tillbaka dit med jämna mellanrum. Några dagar i stöten. Men det är en viss skillnad mellan nollan och Stockholm. Bara genom att vara där så är det mycket mer stress och intryck. Det är mer ljud, det är mer människor, det är mer avgaser och så vidare.

Tillsammans med den här nya tjänsten som innebar mycket mer ansvar så

blev de här stressiga intrycken mycket fler och större.

Och det gjorde att de här förändringarna jag hade börjat göra uppe i Umeå. De räckte inte. Så att då började det gå neråt igen. Min kropp började skicka ännu fler och starkare varningssignaler till mig. Kristoffer! Vakna upp! Du kan inte fortsätta så här. Du måste göra förändringar i ditt liv. Det är inte det [00:20:00] här livet du vill leva.

Men här planerna och tankarna att det här var rätt väg mot lycka och glädje och självkänsla och identitet gjorde att jag fortsatte. Även om jag redan där började inse att det här är inte rätt för mig. Det här kommer inte kunna bli bra.

Under den här perioden så gifte vi även oss och blev föräldrar till en liten son.

Fantastiska saker att få vara med om. Men jag hade ju inte ens energi av att ta hand om mig själv. Och att då börja inse att jag har inte energi att ta hand om mig själv. Att kunna vara den man jag vill vara. Eller den far som min son [00:21:00] behöver.

Då de tankarna började dyka upp. Det var otroligt tuffa och jobbiga tankar.

Jag började titta på det här med livstidsförändringar igen. Det här som jag hade glömt bort uppe i Umeå. Och trodde att om man bara började ändra kostnaden lite grann, det räcker. Så nu började jag även titta på det här med livsstil. Det här med fysisk aktivitet, sömn, vila och återhämtning.

Även vilka miljöer och vilka människor jag hade runt mig. Hade ju börjat inse att det påverkade mig som högkänslig otroligt mycket. För att ända sedan jag var liten så har jag tyckt mig känna hur andra mår och tycker och tänker. Och hade jag då andra människor runt omkring mig som inte mådde bra. [00:22:00] Ja men det gjorde att jag påverkas negativt också av det.

Så att jag började göra förändringar igen och det blev lite bättre. Men det var ju så pass så att jag kunde hålla huvudet ovanför vattenytan.

Men i samband, jag bytte jobb ännu en gång. Och nu skulle jag då börja jobba som produktchef. Och det var väl den titel jag som yngre gymnasiegrabb hemma i Lycksele hade sett framför mig. Det är dit jag vill, det är dit jag ska. Då kan jag känna mig lyckad. Då kommer jag att må bra. Men jag klarade tre månader på den här tjänsten som produktchef.

Min kropp och själ bara skrek åt mig att det här ska du inte göra. Känner du inte det? Förstår du inte det? [00:23:00] Och det var ju otroligt jobbigt. Att hela min identitet rasade ju i princip där och då. Jag insåg att jag har nått det mål jag hade satt upp. Men istället för att känna mig nöjd och stolt och må gott, må bra.

Så mådde jag kanske sämre än någonsin i mitt liv. Och där insåg jag i min livslögn att allt det jag har byggt mitt liv på, det jag har siktat på. Det har bara tagit mig långt ner i mörkret, i djupet, i träsket.

Och sen kommer de här tankarna att, är man med mig då? Om jag inte är den här produktchefen eller produktspecialisten som åker land och rike runt och får gå på häftiga mässor. Vem [00:24:00] är jag då? För då hade jag ju slutat spela fotboll också. Och det var ju en stor del av min identitet då jag levererade på fotbollsplanen.

Så det här blev ju mer en mental och känslomässig stress på mig. Förutom den fysiska stressen som min kropp utsattes för. Så att vi tog då ett beslut, vår familj, att vi flyttar upp till Norrbotten och Luleå igen. För att där kommer det att bli bra. Där är det mycket mindre stress. Där har vi barnvakt, där är det mindre avstånd.

Där är det mindre människor, billigare boende. Men livet blir inte allt som planerat. I samband med flytten så [00:25:00] kom livet i kapp mig på riktigt och jag kraschade. Först och främst fysiskt. Min kropp mer eller mindre slutade fungera. Sen kom ju även den här mentala kraschen. Jag började inse det här att mitt liv kommer aldrig att bli som förväntat.

Som jag hade planerat. Insåg jag också att min kära fru. Inte skulle orka med det här något mer. För att hela den här resan. Min hälsoresa. Har jag insett varit otroligt tufft och kämpigt för henne. Så allt detta gjorde ju att. Jag. Brakade ihop på. Alla möjliga sätt och vis.

Men jag tog där och då ett beslut som både är det tuffaste, jobbigaste, värsta beslut jag tagit. Men som jag [00:26:00] sitter, då jag nu sitter här, insett att det samtidigt är bästa beslut jag tagit.

Jag flydde hem till stallvägen och pojkerummet igen.

Eller flydde. Det var så det kändes. Hem till mamma och pappa. Så att som snart 40 år. Bo hemma hos mamma och pappa i pojkerummet. Sjukskriven, arbetslös. Nyseparerad. Jag kände mig som världens sämsta pappa. Pappa. Man, bror och inte minst människa.

Och första halvåret var otroligt tufft. Jag tvungen att varje dag försöka hitta anledningar till att [00:27:00] ta mig upp. Till att… Jag fortsatte att andas. Det var så det kändes.

Men efter den första tyngsta tiden så började det sakta men säkert ljusna. Där i Lycksele så fick jag möjlighet att fokusera på mig själv. Lägga den lilla energi jag hade på mig själv. Och göra de förändringar jag hade behövt göra för tjugo år sedan och inte bara kopplat till små kostförändringar, att äta till banan två gånger i veckan.

Utan jag tittade på alla saker i mitt liv och jag ändrade kosten, ändrade livsstilen. Promenerade otroligt mycket ut i skogen jobbade väldigt mycket med mina tankar och den här mentala faktorn som jag som jag numera kallar det [00:28:00] jag var väldigt noga med vilka miljöer jag befann mig i och inte minst vilka människor jag träffade i början så orkade jag ju knappt träffa någon människa överhuvudtaget men sen ju piggare jag blev Så valde jag noggrant vilka som jag ville umgås med och späntera tid med.

För att jag hade ju börjat landa på riktigt i det här med att. Ja men jag är känslig. Jag måste anpassa mitt liv efter min känslighet. Jag har levt ett liv som. Som jag och min kropp och min själ inte mår bra.

jag gjorde förändringar i hela mitt liv. Och i samband med det här så genom olika [00:29:00] upplevelser så fick jag även ett klassiskt andligt uppvaknande. Men det tänker jag att det kan jag berätta mer om i en kommande video. …episod, ett kommande avsnitt.

Men alla de här förändringarna gjorde att jag började må bättre. Jag började få mer energi. Jag började uppleva fördelar med min högkänslighet. Det här att jag kunde känna av vad andra tyckte och tänkte och kände. Och jag insåg att… Jag ville bara hjälpa andra människor att må bättre precis som jag hade hjälpt mig eller börjat hjälpa mig på riktigt och

jag kände ganska snabbt en passion kring det här som jag aldrig riktigt kände mig. [00:30:00] Mina tidigare mål och drömmar och planer, det här med att göra karriär som produktchef eller produktspecialist. Så

jag började utbilda mig då till kostrådgivare och livstidscoach. Och för ungefär fyra år sedan så startade jag mitt företag Livstidsbalansering. Där jag nu har möjligheten att få hjälpa, eller som jag kallar det, samarbeta med andra högtjänstliga människor. Och där jag hjälper dem att göra livstidsförändringar som fungerar långsiktigt och passar det liv som de vill leva.

Och jag känner en så otrolig passion kring det här. Så att jag verkligen hittat mitt kall.

Och sen nu att jag får dra igång den här [00:31:00] podden också. Också någonting som jag redan nu känner att det ger mig så otroligt mycket. Så att man kan säga helt enkelt att min livsresa det har varit ett sökande efter att Att våga vara mig själv. Och att se på min högkänslighet som någonting positivt. Och anpassa mitt liv så att den här känsligheten att jag kan använda det.

Och uppleva de positiva sakerna. Och inte bara kämpa med de utmaningar som följer med. Som högkänslig.

Så nu det jag tänkte avsluta så vill jag bara skicka med dig att jag hoppas att du har fått någonting, fått med dig någonting av det här jag har berättat. Och du får gärna fortsätta följa mig på min [00:32:00] resa.

Våga vara Den du är.

För det är då du kommer att kunna njuta av ditt liv som bäst. Och uppleva det här med Lenas glädje. Lenas glädje det är någonting jag kommer att prata mycket om framöver. Det är den absolut bästa känslan som finns.

 ​[00:33:00]