Poddmanus

[00:00:00]

Hej och välkommen till [00:01:00] Högkänsligt, podden där vi hyllar högkänslighet som en gåva. Kristoffer Ejbro heter jag och idag så kommer jag att prata om just högkänslighet och inte minst min högkänslighet och hur det har påverkat Mig och mitt liv och min uppväxt. Men vad är då högtjänstlighet? Ja, det här är ju en en term som dök upp mitten av 90-talet och det har skrivits en del böcker om ämnet.

Ganska tidigt så Och pratades det ju om att det här var inte en diagnos eller något liknande som sjukvården ställer, utan det här är [00:02:00] ju ett personlighetsdrag.

Upplever du dig högtjänstlig, ja men då är det ju en del av den du är, som människa, som person, som själ. Men det är… Utmanande att leva som högtjänstlig i dagens samhälle, i dagens värld och all den stress som finns runt omkring oss. Men de människor som frågar mig kring det här med högtjänstlighet så brukar jag säga att jag känner mer av livet.

Jag upplever saker starkare. Både positiva men även negativa intryck.

Jag har ett nervsystem som är lite känsligare än genomsnittet. [00:03:00] Och en hjärna som bearbetar de här intrycken och tankarna. Men lite annorlunda. Lite mer intensivt. Lite snabbare.

Och jag, när jag ser tillbaka så här, jag har ju insett att ända sedan jag föddes så var jag känslig för alla typer av intryck.

Jag tänkte mycket, jag kände mig annorlunda. Tidigt, ensam, lite utanför, även fast jag hade massor av härliga människor och vänner och familj i mitt liv. Men det var något som jag inte riktigt kunde sätta fingret på då och under lång tid av [00:04:00] mitt liv, att det var något som kändes lite annorlunda. Och sen då jag kom över det här med högkänslighet då, då var det ju som att en stor pusselbit föll på plats.

Aha. Och den här känslan att jag inte är ensam om att uppleva livet så här. Men jag kände mycket.

Och jag kände av andra, andra människor hur de mådde, sinnesstämningar. Det var jobbigt att gå in i rum där det hade bråkats till exempel. Även om människor sa att de mådde bra så kände jag ganska tidigt att nej men mår de verkligen bra? Det känns, jag känner inte så. Jag tror inte på det. Riktigt på det de [00:05:00] säger.

Många gånger är det ögonen som berättar hela sanningen. För ögonen ljuger aldrig.

Men att vara så här känslig redan från jag var nyfödd började ganska snabbt ta ut sin rätt. Men jag hade inte det här filtret som kanske många andra har. Att jag kunde filtrera bort, sortera bland alla intryck. Så det gjorde att jag ganska snabbt fick kämpa med det här med stress. Och jag orkade inte lika mycket som mina vänner.

På fotbollsplanen till exempel. Ja.

Så vad gjorde jag då? Jo, det första jag gjorde för att hitta ett sätt att klara av det här, det var att anpassa mig till livet. [00:06:00] Och försöka smälta in och hålla mig i bakgrunden så att jag kunde undvika många av de här intrycken och Kanske inte sätta mig i sådana situationer där det blev mycket av de här intrycken.

Det bidrog också till att jag höll mig undan lite grann. Det här med ensamheten. Och att jag behövde mycket egen tid också.

okej i början. Men sen, ju äldre man blev och man skulle börja skola, exempel. Och det gjorde att intrycken bara blev ännu fler och ännu större och starkare. Det var då jag började bygget av skyddsmur. Eller som en sköld runt omkring mig. Som skulle skydda mig från alla de här intrycken som konstant [00:07:00] bombarderade mig utifrån.

Och det här var ju en kortsiktig lösning har jag insett. Som inledningsvis okej. För det gjorde att jag blev mindre. Känslig för alla intryck, eller jag kunde ju skydda mig från många av de här intrycken. utmaningen blev ju att samtidigt som det skyddar mig från intrycken utifrån så gjorde ju det att alla känslor som som jag hade inom mig Men de kunde ju inte heller ta sig igenom den skölden så att de stannade ju inom mig.

Och det gjorde ju att till en början att jag hade en väldigt livlig fantasi. En mycket egen tid. Så drömde man ju bort till andra världar. Fantasier och… Ja, men jag önskar ju det här med [00:08:00] 80-talet. Och de världarna, Star Wars och Transformers och Master of the Universe och He-Man och Skeletor.

Men med bygget av den här skölden, eller skyddsmuren, så gjorde jag att jag fastnade ännu lite mer i mina egna fantasier. Och mina känslor jag hade inom mig, men de snurrade ju bara omkring där inne för att här skölden, den stoppade dem för att leva sig ut. Så att jag kunde ju inte till slut visa mina känslor.

Så att man kan väl säga att jag gick från att vara en, ja men i mina yngre år. Innan skolåldern och sånt där att en

överkänslig kameleont som anpassade mig till allt. Till att bli en känslokall robot, [00:09:00] transformers. Som inte kände någonting. Och det här påverkade ju allt i mitt liv. Och jag tänkte gå igenom några av de delarna som den här skölden eller min högkänslighet egentligen och hur jag tacklar den, hur jag anpassar mig till den.

Hur den har påverkat mig under stor del av livet och olika områden i mitt liv. Men om vi börjar med det här med identitet. Identitet. Vem är jag egentligen? Det där var tankar som snurrade i min överanalyserande hjärna ganska tidigt. Vem är jag? gör jag på jorden här? Varför är jag här? Vad är meningen med saker och ting?

Jag började med den här [00:10:00] anpassningen, att anpassa mig till allt annat och alla andra. Ja, men då blev jag ju ännu längre ifrån den jag verkligen är. Så att den identitet, det blev ganska snabbt kopplad till de miljöer där jag kände att jag presterade. För att det här med överprestation och aldrig vara nöjd med det jag gjorde, det också var en en följeslagare på min högkänsliga resa.

Så med identitet, det blev ganska tidigt kopplat till fotbollsplanen eller idrott. Då jag hade ganska lätt för mig idrotten. Identitet blev snabbt kopplat till skolan och det här att Jag hade ganska lätt att lära mig, så jag presterade där. Och sen efter skolan, då jag hade läst vidare på universitet, [00:11:00] skulle jag börja jobba.

Då blev min identitet väldigt stark kopplat till vilken titel jag hade på jobbet, hur hög lön jag hade, hur jag presterade på jobbet.

Så att under en stor del av mitt liv har min identitet varit kopplat till de områden där jag har besterat. Och det har också påverkat mina drömmar, och mål här i livet.

För att då min identitet blev kopplad till de här miljöerna där jag presterade. Ja men då blev det ganska naturligt att mina drömmar, drivkrafter och mål hängde ihop med de här också. Så att tidigare i mitt liv, de enda drömmar och drivkrafter jag har, det har ju varit att lyckas. Inom de här områdena, att lyckas inom [00:12:00] fotbollen till exempel.

Jag har egentligen aldrig drömt om att bli proffsen och sånt där för kände ju ganska snabbt att jag orkar inte träna så där mycket som ett proffs gör och visste väl någonstans att jag och min kropp inte skulle klara av det men mitt mål inom fotbollen blev att åka på college Prestera där, för att jag hade ju sett alla collegefilmer att de var inte speciellt bra på fotboll där borta i USA så att kom man dit som duktig skandinav och så fick man ju gå och dejta alla tjejliders där och bli poppis på skolan bland både damer och herrar Så att det var en stark dröm och drivkraft som jag förverkligade.

Nu blev det väl inte direkt som i collegefilmerna, då jag träffade min blivande fru, min nuvarande ex-fru. [00:13:00] Bara kanske ett år innan. om vi tar det här med skolan Och sen jobb Så var det ju också där att Jag hade ju ganska lätt för mig Jag gillade det här med teknik Så att civilingenjör Kände jag ganska tidigt att det vill jag bli Och jag märkte ju på På människor Runt omkring mig att Ska du bli civilingenjör Ja men det är bra Och det gjorde ju också att Ja men identiteten, det här som jag nämnde, ja men då blev den starkare, att ja, jag är en civilingenjör, ja men då är jag någonting.

Så att det blev ju studier till civilingenjör och ekonom och efter det så ville jag jobba med något tekniskt, men jag hade också sett fram emot att Få resa jorden runt, träffa [00:14:00] viktiga och häftiga människor, tjäna bra med pengar, ha en häftig titel så vidare. Så det blev också en dröm och en drivkraft kopplat till min identitet som jag hade då.

Men livet kan ju vara ironiskt ibland, när jag 2015 nådde egentligen det jag hade siktat på karriärmässigt, fick en ny tjänst som produktchef, skulle få Få resa jorden runt. 2016 var det till och med. Början på 2016. Mycket eget ansvar. Tekniska produkter. Så att istället för att. Att må gott och bara känna.

Grymt jobbat Kristoffer. Nu har du nått det här målet. Och var glad och nöjd och [00:15:00] stolt över sig. Så mådde jag kanske sämre än någonsin. Jag klarade tre månader.

På det där jobbet. Jag kände bara att både min kropp. Min hjärna. Min själ. Bara skrek att. Det här ska du inte göra.

Det kändes ju hemskt för min inte minst, att jag började inse min livslögn. Att jag har ju försökt vara någon som jag själv har trott att jag ville vara, eller någon som jag trodde att andra önskade att jag var. Men jag stod där och insåg att det här är ju inte den jag är.

Det var en hemsk känsla. Den här livslugnen gick upp för mig. Och där började väl mitt. Mitt liv att dra sig ihop. På riktigt.

Och vad gjorde det här [00:16:00] med min. Självbild.

Den rasade också. Självbild för mig. Det är en kombination av. Självkänsla. Självförtroende. Och självkärlek. Och jag har ju insett att. Jag har haft ganska okej självförtroende där jag har befunnit mig i de här miljöerna och situationer där jag kunnat presterat. Men min självkänsla och inte minst min självkärlek, den har inte funnits där tidigare i mitt liv.

Jag kunde ju inte känna känslor tack vare min sköld och den var fullt utbyggd, den skyddsmuren. Och det gjorde ju att jag kunde inte känna kärlek till någon annan. Och inte minst till mig själv. Det fanns ju ingen självkärlek. Och när den här livslögnen gick upp för mig. Ja men då blev ju min självbild ännu sämre.

[00:17:00] För då rasade även mitt självförtroende.

Så det här blev eller var en otroligt tuff. Där är egentligen hela mitt liv rasade.

Jag beslutade med att, eller slutade med, men konsekvensen blev att jag mer eller mindre flydde hem till mitt pojkrum. Stallvägen i Lycksele. Där jag som snart 40-åring bodde hemma hos mamma och pappa. Sjukskriven. Nyseparerad, utmattningsdeprimerad, allmänt bara så slutkörd, helt utan hopp, lenas glädje, vilja att leva.

Jag ville inte leva mer.

Men samtidigt så var det ju det [00:18:00] här raset som gjorde att… Att jag kunde börja om och bygga upp mig själv och mitt liv från grunden. Att varken hitta den jag är och att börja anpassa efter mig och min högkänslighet. Och inte tvärtom.

Men min högkänslighet har ju påverkat mina relationer. Otroligt mycket till min familj min kära bror som numera är min bästa vän, min största stöd en helt fantastisk människa relation vi hade och kommunikation var i princip bara bråk, svordomar i början Mina föräldrar, fantastiska människor, men vi pratade inte så mycket känslor där.

Varken från deras håll, men inte heller från mitt håll. [00:19:00] För att jag hade ju den här skyddsmuren. Så jag visste, jag kunde ju inte prata känslor. De var ju instängda här inne. Och sen också min…

Min sambo här, som blev min fru. min högkänslighet och den här skölden har ju den relationen också otroligt mycket. För att hon blev ju tillsammans och gifte sig med någon som var någon han inte var innerst inne. Och jag vet att en gång, det var i slutet av 2016 då, då den här livslögnen bara gick upp för mig.

Det sa åt henne att, vet du vad, jag vet inte vem jag är innerst inne. Och jag har ju förstått det senare att det måste ju vara hemskt att få höra något sånt från den partner man har träffat och gillar och uppskattat. Och har blivit förälder tillsammans med och gift sig med. [00:20:00] Och även mina vänner. Jag har haft fantastiska vänner.

Men jag har ju insett att det var ju väldigt ytliga relationer som jag hade tidigare. Vi pratade hårdrock, fotboll, 80-tal, skräckfilm, tjejer. Men med den här ombyggnationen av mitt liv och mig själv. Så har jag ju färre relationer nu, men på ett helt annan nivå. I samband med den här kraschen så rasade även min sköld och skyddsmur.

Så att nu är jag där att jag måste prata känslan, jag vill prata känslan. Jag mår bra av att prata känslan, få ut mig allt det här som jag känner här inne. Och därför jag relationer där jag kan prata om de känslor jag har i mig.

här med att prata känslor, med kommunikation, det är ju också en viktig del i [00:21:00] relationer. Och då jag var så känslokall eller avstängd för känslor så var det ju väldigt ytliga både relationer men kommunikation som jag hade i mitt liv. hur man pratade i känslan och jag såg ingen fördel i det att Varför ska man prata känslor?

För jag kände ju ingenting.

Visst, jag kunde känna en viss av glädje i någon. Men det var oftast kopplat till någonting. Att jag shoppade någonting. Någon utlandsresa eller en utekväll. Alltså beroende av något externt stimuli. För att få en energikick och känsla av någon typ av känsla. Och sen var jag aldrig riktigt arg eller ledsen heller, utan jag var mer allmänt trött och seg och nedstämd.

Men nu har jag [00:22:00] hamnat där att jag älskar att kommunicera, älskar att prata med människor om sånt som betyder någonting. Och det är en av anledningarna till att jag sitter här nu och pratar med dig. För det ger mig så otroligt mycket. Och jag hoppas att du känner att det ger dig någonting också.

Men allt det här, den här kraschen och livslugnen min gick upp för mig. Det var egentligen… Bara pricken över hit. För att lång tid så har jag inte tagit hand om mig själv och min kropp. Att jag har, ända sedan jag fick börja bestämma själv, ätit otroligt mycket chips, oskrokar, godisk, läsk. Sen när man flyttade till universitetet och fick börja själv, bor själv, [00:23:00] så blev det nog ännu mycket värre.

Pizza. Säkerligen. 4-5 dagar i veckan.

Hamburgare. Försökt väl på att laga mat ibland själv. Då blev det låtas någon snabb lasagne. Nudlar. Hemska fiskpinnar som jag aldrig lyckats få till så att de var genomvarma.

Så det tillsammans med den här känsligheten och att levde en livslögn. Det gjorde ju att ganska tidigt så började min fantastiska kropp protestera. Och skickade mig en massa varningssignaler i form av olika problem och symptom. Så det började ju med en trötthet. Jag var ju jämnt trött. Jag sov dåligt, sen då jag var 12 år, jag har så tydligt minne av det, då jag började uppleva det här med hjärndimma, känslan av att det är sirap skallen [00:24:00] och det är svårt att tänka och dra logiska kopplingar, man glömmer saker lätt och sen fortsätter det, magen börjar tjorba.

Immunsystemet funkade inte som det skulle. Jag var sjuk mer eller mindre jämt. Jag kände mig sjuk.

Så att där något år innan livslögnen upptagades så var jag mer eller mindre känslig för det mesta. Allergier hade jag tidigt mot pälsdjur och pollen och kvalster och allt vad det nu var. Var det att få mat över känsligheten.

Men det var ju också någonting jag fick börja om från noll med då jag kraschade där i 2017.

Så jag la om kosten ganska rejält. Nu äter jag mat som [00:25:00] jag känner att jag mår bra av och som jag gillar också givetvis.

För allt handlar ju om en balans. Balans i livet. Och just det här med balans, det är någonting som är så otroligt viktigt för mig numera. Och jag känner att jag har hittat min balans i Jag behöver mycket egen tid. Vara med mig själv. Styra över min vardag.

Och därför bor jag. Här i ett gårdshus i skogen i en by mittemellan Piteå och Luleå som heter Ersnäspina. Men samtidigt älskar jag att träffa nya människor. Jag saknar mycket [00:26:00] med Stockholm. Vi bodde ju där i sju år i mitt förra liv. Då jag jagade. Status och pengar och titlar. Så att jag åker ner till Stockholm i jämna mellanrum.

För att uppleva allt det jag saknar vid Stockholm. Vänner, restauranger, shopping, konserter och andra upplevelser. Jag älskar ju hårdrock. Så att jag är nog på mer hårdrockskonserter nu. Där jag bor här i skogen. Ändå jag bodde nere i Stockholm.

Det är rätt häftigt ändå. Hårdrock som sagt, jag älskar det. Förra sommaren var jag första gången på Sweden Rock Festival. 23 år efter att jag och mina vänner hade pratat om att dit skulle vi. Men livet kommer med [00:27:00] land. Men under hösten i fjol så var jag även på Yoga och Tantra festival i Stockholm.

För det är också en otroligt viktig del av mitt liv just nu. Det här med det spirituella. Yoga och Tantra och allt det där.

Och det är ju också just den här balansen mellan hårduksfestival och yogafestival.

Så att det här med balans är så otroligt viktigt för mig. Och därför känns det ju helt fantastiskt också att jag nu i mitt företag. Som heter livstidsbalansering. Passande ord. Där man får hjälpa andra människor att hitta sin balans.

Och det ger ju mig så otroligt mycket också.

Och nu har jag hittat en [00:28:00] balans i mitt liv som jag trivs med. Jag har anpassat mitt liv efter mig. Och min högkänslighet, det gör ju att jag får känna massor av härliga känslor.

Känslor som jag knappt har känt tidigare i mitt liv. De här härliga kreativa känslorna. Lycka, längtan, kärlek. Men också sorg och att vara arg. Det är ju heller aldrig känslor som jag har upplevt tidigare. Även om det är jobbigt kanske för stunden så är det ändå härligt att få uppleva de här. Även lite jobbigare känslor för livet handlar ju om kontraster.

Men den kanske mest framträdande känslan som… Jag känner i mitt liv nu, och som är [00:29:00] kanske den absolut viktigaste känslan för mig, är något jag kallar Lenas glädje. Att

bara vakna upp och känna sig glad utan egentligen någon anledning.

Man går ut och promenerar och bara kommer på sig själv att gå omkring och le.

Utan att gärna veta varför. Det är det levnadsglädje handlar om.

Och det är där jag hamnar i mitt liv nu. Att jag känner en otroligt stor levnadsglädje. De flesta dagar i mitt liv.

Mitt liv, precis som alla andra, går upp och ner. Jag har bättre och sämre dagar. Men att ändå känna under de här sämre dagarna att det här spelar roll också. Det här utvecklar [00:30:00] mig också. Det här gör att jag imorgon kommer uppskatta de här små sakerna lite mer tack vare att jag mår sämre idag. Det är också levnadsglädje.

Och det har väl blivit den starkaste drivkraften jag har nu. Att jag vill fortsätta. Eller jag vill leva mitt liv. Så att jag känner den här levnadsglädjen. Och jag vill även hjälpa andra. Att få komma dit. Att få njuta av den här känslan av levnadsglädje.

Så att det här med högkänslighet. Det har ju varken varit en resa för mig. Från helvete. Till himmel. Och jag har ju hamnat där nu att. [00:31:00] Att jag ser min högkänslighet som en gåva, både då det gör det för mig att hjälpa andra människor, att känna hur andra människor mår, känna igen sig, men även det här att jag kan njuta mer av det liv jag lever, de intryck jag har.

Jag ställs inför eller får uppleva det gör att jag känner jag känner ju så mycket tack vare min högkänslighet bara det här att gå ut en promenad som jag gör varje morgon och stanna till och lyssna på vinden och fåglarna det är ju sånt här jag som 20-åriga Kristoffer, vad ska jag garva åt vad då, vad ger det Töntigt är det att stå och lyssna i skog.

Det ger mig ju mycket som helst.

Så är det något jag [00:32:00] vill skicka med dig. Här idag så är det just det här att anpassa livet efter dig och din högtjänstlighet och inte tvärtom för

det kommer att göra att du också kan uppskatta din högtjänstlighet som en gåva och då kommer du få uppleva Massor av levnadsglädje också. Och det är som sagt den bästa känslan som finns.

hand om dig.

[00:33:00]