Poddmanus

​[00:00:00]

Kristoffer: Nu har är ju faktiskt året slagit om [00:01:00] till, jag skulle ju helst vilja säga 1985, men det är ju faktiskt 2025. Och även fast jag har bott här uppe i norr under en stor del av mitt liv så känner jag fortfarande av det här mörkret. Jag blir inte van det här mörkret, så jag har varit lite trött extra trött på morgonen de senaste dagarna.

Och jag vet att det är fler där ute som kämpar med detsamma. Så jag hoppas att detta avsnitt kan bringa lite ljus i din vardag så här i vintermörkret. Idag har jag ära Att få samtala med en god vän. En fantastisk kreatör, en av [00:02:00] de roligaste människorna jag vet och även ett levande bevis på att jag faktiskt inte är den enda mannen över 40 som gillar att bygga med Lego.

Så, varmt välkommen Christian Nilsson!

Christian: Jajamän Tackar, tackar För att citera ett TV4-program. Tackar tackar. Absolut, tackar.

Kristoffer: har ju en bakgrund, vi var jobbarkollegor under min tid nere i Stockholm. Mitt gamla liv som man kallar det. Men du har ju också fått följa med på en av de främsta parketterna i alla fall, min berg och dalbana Eller min livsresa här som har tagit mig tillbaka upp till Norr igen och där jag sitter nu.

Först som jobbkollega men numera som [00:03:00] god vän, min kreativa trollkarl också min 80-talsnördpolare. Då gäller allt som är så fantastiskt med 80-talet. vem är du Christian?

Christian: Ja, det kan man ju faktiskt fråga sig Det är ju en sån här grej som att Den frågan ställer man sig Egentligen varje år Vem är jag egentligen Och jag har väl aldrig fått något riktigt riktigt svar I alla fall inte från mig själv Frågar man andra så kan de säkert beskriva mig Men det är ju det som är lite kul ändå Att man får aldrig riktigt ett hundraprocentigt svar Vem man är Och det är ju bra För då är man ju fortfarande lite nyfiken på Var man är på väg Man behöver inte ha det här definitiva svaret På vem man faktiskt är Men jag vet vem jag Var jag kommer ifrån i alla fall Så långt vet jag, men var jag ska Det är ju lite oklart höllt i dunkel så att säga Men [00:04:00] 49 år fyller 50 I år, vilket är Kul Halvvägs till hundra, det är bara att komma hit och beundra Som vi brukar säga Kom ursprungligen ifrån Skåne Växte upp där Och sen har jag flyttat runt lite grann i Sverige Och pluggat lite grann Och jobbat lite grann Och vi har jobbat tillsammans Senare delen av livet Så för att summera de första 50 åren Det är någonstans Exilskåning skulle jag vilja säga

Kristoffer: Exil ja då vi samtalade här lite innan då kom vi in på det här med dialekt och din skånska och sånt här och ja men du har ju, du har ju ingen Sån här riktigt om man får säga då, kanske lite politiskt inkorrekt, grötig skånska. Utan det är ju ändå lite

gott

Christian: Det var ingen bra Jag kan ge lite exempel Som hon går med

Kristoffer: märks ju att du har lite [00:05:00] gott blandat i din dialekt. kanske inte som mig, men jag har också lite gott blandat. Lite norrbottniska, västerbottniska, väldigt lite stockholmska. Men jag kommer så väl ihåg första gången jag såg dig på vårt tidigare arbete. men jag såg dig Då, på LG. Då vi hade en samling och det skulle presenteras några nya tv-apparater eller jag vet inte om det var 3D eller något annat och då det väl någon musik som spelades och så kom först en tjej in och sen en kille in och så kom en till kille in det var alltså tre stycken och hade gjort något skådespel och någon prestation som jag bara, wow vad häftigt och speciellt du kände jag att den verkar vara en spännande så att det var ju där [00:06:00] våra vägar möttes men hur du sa att du började i Skåne men hur var din uppväxt där nere det är ju lite äldre mig men du var ju äldre under 80-talet också det är fantastiska 80-talet så berätta lite mer om din uppväxt

Christian: Ja men jag är ju född på mitten av 70-talet så att de första åren under 70-talet var väl inte direkt formativa om man säger så för det minns jag inte flaska över vad som hände då men under 80-talet så började ju ändå skaffa någon typ av Personlighet om man börjar komma ihåg lite saker och sådär, så att född och uppvuxen i som sagt norra Skåne i ett litet samhälle som heter Åsjunga vilket är en förort kan man nästan säga, om man får lov kalla det det, till Örkeljunga Åsjunga har väl 600 invånare, varav jag var en av dem min bror var den andra och min mamma och pappa Och sen så, Örkeljunga är det inte många som vet var ligger heller, utan det [00:07:00] ligger ungefär fem mil ifrån Helsingborg i norra Skåne ett par mil ifrån den småländska gränsen Så där växte jag upp och bodde väl i, ja ungefär första 20-22 åren utav mitt liv tror jag Och det är jag ju faktiskt, i och att jag bor i Stockholm nu, så är jag ganska tacksam för att ha växt upp i de förhållandena, för man får en rätt så bra Syn på hur det kan vara att växa upp utanför storstäderna och det är jag sjukt tacksam för, för man fick göra mycket man fick göra vad man ville, man fick gå vad man ville, man fick vara ute hur länge man ville, enligt sig själv, enligt fina föräldrar fick man absolut inte det, men friheten där nere på landet är ovärdelig skulle jag väl säga för min del i alla fall

Kristoffer: Jag

Jag håller helt med. Det här med frihet, då man tänker tillbaka det är ju ett tema som kommer upp [00:08:00] då jag tänker kring min dagbarndom den här friheten. Att man bara äter och vad ska jag göra nu? Jag springer ut och leker i skogen eller går och knackar på hos Claes och frågar om man ska spela innebandy eller… ett Amiga 500 och just den här friheten har väl bara blivit ännu viktigare för mig nu än jag är nu. Men som sagt du kommer inte ihåg så mycket under 70-talet men 80-talet har du mer minnen från antar jag

Christian: Ja, det är ju lite grann så. Man börjar ju i skolan lite grann där och vi gick ju i ganska liten skola Vi gick i en låg och mellanstadieskola där det var ettan till sexan. Och där var ju i stort sett tre stycken lärare på den här skolan. Vi Så det var väl så det såg ut lite grann på… På landet, att det var ganska smått men väldigt gemütligt och alla hade koll på allting, både för- och nackdelar. Men precis som du nämnde där lite grann så kunde man ju faktiskt [00:09:00] springa runt lite grann på byn som man ville och man kunde knalla in hos någon.

Och så käkar man, som det heter på skånska, kvällsmat. Det heter inte middag utan det heter kvällsmat. Då kunde man käka där lite grann och sen så när man inte var välkomna längre så sa mamman i familjen att nu är det dags för dig att gå hem. Och då gick man hem. Så man hade ju alltid koll på var sina unga var i Åsjunga.

Och telefonkedjan gick varm om det var någonting som inte funkade. Så det tycker jag är lite skämmigt. Men… Precis som vi sa, det här med 80-talet är ju faktiskt härligt och jag minns en väldigt formande ögonblick i mitt liv. För jag vet att man fick ju svara på lite frågor innan man var med här och då kom ju Star Wars upp.

Och jag kommer ihåg jag har faktiskt dubbelkollat lite grann också, första gången som Star Wars gick på tv. Och det var den 2 oktober 1984. [00:10:00] Jag hade, eller vår familj hade absolut ingen VHS-spelare och för alla yngre där ute så betyder det att man kunde spela in saker från tvn som Tivo, om det är någon som vet vad Tivo är, eller som man kunde rippa SVT.

Och det var ju en vän till familjen som spelade in den här på VHS. Och det bandet lånades så fort jag fick en VHS-spelare hemma Men innan dess så åkte vi hem till dem här och då hade jag en bandspelare. En vanlig kassettbandspelare som många säkert får googla upp vad det är. Och då spelade jag in Star Wars, alltså första filmen New Hope, på kassett.

Genom att hålla bandspelaren nära tvn. Och det bandet har ju gått extremt många år. Så där har vi ju det formativa under 80-talet, Star Wars.

Kristoffer: och du berättar om det här och de här nostalgiska [00:11:00] känslorna du förmedlar för 80-talet för mig det är nostalgi om jag ska sammanfatta det på så många olika sätt. Det är filmerna, Star Wars, det är tv-serierna, det är inte minst musiken och generellt inställningen till livet som jag vet inte om jag har en förfinad känsla av hur man såg på livet då men jag har i alla fall väldigt positiva känslor kopplat till 80-talet och min uppväxt där. Men hur var Christian under? Eller uppväxten under 80-talet Hur skulle du beskriva det själv där och då?

Christian: Alltså jag var ju ganska aktiv, jag idrottade mycket, jag var ganska sprallig, ganska rolig tror jag, men [00:12:00] också väldigt blyg. Jag var inte den som tog för mig jättemycket Det här med klassens clown Var man väl litegrann Men under väldigt ordnade former Jag var ju långt ifrån den bästa i skolan Jag var långt ifrån den sämsta i skolan Jag var ganska medelmåttig Har aldrig egentligen haft Några problem Om man tittar tillbaka med exempelvis Mobbing och sådana här grejer Vilket jag är extremt tacksam för idag Det var ju de i ens klass och skola Som hade större problem med det Så det har aldrig varit några sådana här riktigt traumatiska ögonblick Utan jag var nog tråkigt vanlig i alla fall Och det kan jag väl se tillbaka på nu Det är jag extremt tacksam för att det inte fanns några livsomvälvande saker som hände Det var inga jättetraumatiska händer som med föräldrar som skilde sig Eller någon jättenära vän som [00:13:00] dog Eller föräldrar som gick bort eller någonting i den stilen Utan det var ganska vaniljaktigt hela uppväxten Även om jag är supernöjd med hur jag växte upp

Kristoffer: och du säger ingen större trauma då, men förutom då Darth Vader avslöjade att han var Lukes farsa.

Christian: Det var tungt men det kom lite efter det Då hade jag börjat komma upp i tonåren så då hade jag ändå fått lite perspektiv på livet Men det var… Ja, där har du ju faktiskt någonting. Det var traumatiskt Det formade mig till den jag är idag, det tror jag.

Kristoffer: Men du nämner det här med klassens clown Och jag har ju Sen jag började känna dig Jag har ju känt dig som Den här spralliga killen Som otroligt snabbtänkt Otroligt kvicktänkt Och otroligt roliga kommentarer Men jag hamnade ju också I det där att försöka bli litegrann Klassens clown Jag blev lite äldre Och jag har ju [00:14:00] insett att det var mycket på grund av att Jag hade min bräckliga Självkänsla Och orolig Vad andra skulle tycka åt mig Men då tänkte jag att är jag rolig Då skrattar de åt mig i alla fall Det blir ju något positivt Och så får jag lite bekräftelse också Hur ser du på det här Att du hamnar litegrann som klassens clown Och har du analyserat något djupare Varför det blev så eller är du bara genuint rolig

Christian: Så

är det ju. Det är kul att du nämner det för jag har faktiskt exakt en händelse i tonåren när jag kom ut ur mitt skal. Vanlig gjorde inte mycket väsen av mig var lagom så här ungdomsfumlig med tjejer till exempel jag frågade chansen på en tjej i mellanstadiet var tillsammans med henne i två veckor pratade aldrig med henne hälsade inte på [00:15:00] henne så det var ungefär det, men jag kommer så väl ihåg när jag gick i åttan i Örkelunga då har man kommit upp i högstadiet i Kungskolan och jag var ganska så anonym får jag väl ändå påstå och tyckte att det var ganska skönt men så fanns det ju då en tjej på skolan det är alltid de som formar en så småningom som gick i nian som gick i nio B eller A, jag minns inte riktigt och hon var ju skolans snyggaste, absolut det var även hon som fick mig att börja spela volleyboll men Men jag vågade inte prata med henne.

Herregud. Man ska inte prata med någon man tycker är snygg. Eller man känner att det här skulle man ha lägre. Det ska man inte göra. Men av någon konstig konstig anledning Så bjöd hon mig på sitt. Om det heter party eller kalas Eller fest. När hon fyllde år och gick i nian. Och då. Från den dagen att jag blev bjuden på [00:16:00] hennes.

Snyggaste tjejen i skolan. Tänkte jag. Fan. Det funkar. Det här funkar alltså. Det är någon som ser mig. Och där växte ju. Både självförtroende och självkänslan. Vilket är lite konstigt ändå. Att man kan vara så beroende på vad andra tycker och tänker om en. Men det var den här lilla gnistan. Som de säger i Star Wars.

It’s spark that lights the hope. Om hon någon gång lyssnar eller tittar. Tack så mycket Matilda. Eller Tilda som hon kallar det.

Kristoffer: att även om du började forma starkt av det här traumat i Star Wars att Darth Vader var Lukes pappa så kan man ju säga att det här fortsätter forma dig. Mathildas inbjudan till dig till hennes kändisfest

Christian: Kändisfett Jag kommer till och med ihåg vad jag gav henne I födelsedagens bestämt

Kristoffer: jabbade hatt Nej

Christian:[00:17:00] Nej så självsäker var det Så mycket självkänsla hade jag inte Att jag kunde ge bort leksaker Men min pappa jobbade på Gillebagan som gör ett stort bageri Så hon fick Det låter ju sorgligt när man tänker efter Men hon fick två lådor Araxbollar

Jag vet inte, kanske inget bra Men de kom direkt ifrån fabriken Direkt ifrån bandet För man hade ju inside på fabriken Så att färska en så Det går inte att få Men två paket sådana fick hon. presenter.

Kristoffer: sagt att det här är en av de bästa presenter man kan få för att jag älskade ju ARAX-bollar. Men min fråga på oss blir att hur reagerade hon om att få två lådor färska ARAX-bollar?

Christian: Vi kan väl säga såhär vi blev aldrig tillsammans. Vi har aldrig… Det blev aldrig mer. Tyvärr. Om det var Aragsbollarna eller om det var jag eller antagligen så var det väl hon som inte förstod sitt [00:18:00] bästa. Men nej det utvecklas aldrig till någonting djupare. Men hon… Hela den där händelsen har gjort att jag funkar.

Jag går hem i den här världen. Så att ja. Men vi kanske kan bjuda med henne. Jag vet inte. Hon kanske finns på Facebook eller någonstans. Jag tror inte ens hon kommer ihåg den här händelsen överhuvudtaget

Kristoffer: har skrivit det med guldpenna i hennes dagbok.

Christian: Så kan det vara så kan det vara

Kristoffer: Ja, men du var härligt. Vad har du mer att dela med av 80-talet och dig och din uppväxt?

Christian: nej men som sagt, det var mycket jag har alltid tyckt om att vara aktiv och röra mig, jag spelar mycket fotboll som alla andra gjorde och man reste ju med sina föräldrar [00:19:00] de här årliga resan till Mallorca till exempel, eller Mallorca hur man nu vill säga det tillsammans med min bror och mina två föräldrar det var ju också det var ganska stereotypiskt ohändelserikt det var ganska händelsefattigt åtminstone på konstiga saker Jag har haft en ganska trygg uppväxt.

Det värsta som hände var när jag och någon till byggde en koja ute i skogen. Den här kojan låg ju uppe på ett berg. Det var ett berg. Det var kanske två meter, den här stenbumlingen. Vi skulle komma hem när det blev mörkt. Men vi var ju så inne i den här kojan så det blev lite senare.

Och då var det ju typ nästan skallgångsskedja i Åsjunga i en kvart tills de kom dit där vi var. Och sen så var den här dramatiska händelsen över. [00:20:00] Så jag kan inte riktigt ha några riktiga skop och första seder i Aftonbladet utan det rullade på litegrann. Det var idrott, det var mycket tv, det var mycket film och sen så kom man in lite i senare uppväxten så var det mycket tjejer gillar man ju också.

Det blir ju lite spännande och sådär men fortfarande vågar man ju hålla fast vid leksaker och Lego och Star Wars och våga sitta och titta på film exempelvis. Det kunde man ju drömma sig bort i den världen också. Och

Kristoffer: den här kombinationen med att växa upp och leksaker och för mig blev det som en ganska tydlig punkt, jag tror det var Kanske var i sjuan då jag började ett nytt högstadie eller kanske åttan att bara över en natt så blev det så [00:21:00] jäkla okolt med Lego och Star Wars och Transformers och då var det ju bara att det där ska man kasta bort eller gömma bort jag ville ju inte riktigt att jag hade ett skåp som jag försökte gömma bort lite grann så inte polarna skulle se det men hur var det för dig Hade du också en sån här period och du bara, det där är skithuntigt

Christian: Nej men så var det ju. Det är ganska roligt för att jag ser ju det igen. Jag har ju en bror som är fyra år äldre som har barn som nu är tolv. Och jag har ju alltid, jag försöker alltid klista på honom alla mina intressen nu när man är gammal. Så jag ger honom Star Wars-grejer och sådana här saker. Men nu i år, när man frågar, vad önskar du dig?

Då ska jag ha kläder Där det inte är Star Wars eller inte även har någon syster också, en lilla syster det ska inte vara Frozen längre utan det ska vara det ska vara coola färger, det ska vara svart det ska vara [00:22:00] lite mystiskt och så ska det vara häftiga märken också det är oerhört viktigt, det ska inte vara Adidas det ska vara Nike till exempel och jag tror jag gick in i någorlunda hyfsat samma perioder där det inte var särskilt coolt att tycka att Star Wars var coolt jag har också önskat att jag hade kvar den men i den perioden så Så lanserades ju de här butikerna som hette typ outletbutiker som sålde Levi’s jeans fast de hade tagit bort den här lilla röda Levi’s lappen och då kostade ju byxorna så att vår familj hade råd att köpa dem, vanliga Levi’s 501 det kunde man inte köpa för det var för dyrt men jag kom över ett par utan den här lappen och de var ganska billiga och sen så kom jag över ett par till och jag förde ju dagbok på vilka byxor och vilken tröja man hade för jag vet att jag fick någon [00:23:00] födelsedag fick jag en gant skjorta och det var Det är en släkting som hade ganska gott ställt.

Jag hade ett märkesplagg och det var den här gantfotad. Den kunde man bara ha på väldigt vanliga tillfällen. Men jag förde dagbok så att man kunde kombinera ihop olika typer av t-shirts tröjor och byxor. Så att man inte hade samma kläder på sig två gånger i rad. Men de här lite coolare kläderna. Precis som du säger så kom det en brytpunkt när det inte var coolt att tycka leksaker var roligt längre.

Men det har man tagit igen så här lite på äldre år.

Kristoffer: och

flesta som eller har haft eller har ett intresse kring det här med nostalgi och leksaker och leg och har ju något jobbigt minne att varför gjorde jag mig av med det där. Har du något sådant minne som du ångrar så här i efterhand?

Christian: Ja, alltså jag har ju allt egentligen. [00:24:00] Jag hade ju ganska mycket leksaker vet jag. Dels köpte från kompisar, sen så hade vi en leksaksbutik i Ökerlund som heter Lilla leksaksbutiken där man köpte mycket Star Wars och hade jag bara kunnat prata med mig själv idag så hade jag aldrig packat upp de här förpackningarna för där hade jag varit ekonomiskt oberoende idag.

Men jag hade ganska mycket, det var mycket Lego, det var mycket Star Wars, det mycket Playmobil. Men som barn så gjorde man ju det som barn gör med leksaker, vilket de är till för, nämligen att användas och leka med. Så det var väldigt mycket. Men jag kommer ihåg att jag köpte… Jag är ju en extrem sucker för estetiken från 80-talet, alltså förpackningarna på Lego-kartonger och så här.

Jag har ju till exempel förberett lite grann här, typ så här. Det här är ju [00:25:00] fantastiskt estetik både med färger och… Det här har jag liksom nu här.

Kristoffer: lyssnar på det här och inte ser videon så håller han upp nu gamla LEGO-förpackningar från 80-talet. Och jag såg bland annat, ja men den sista var ju från LEGO Space och den där också. Men också LEGO Castle, alltså Riddar LEGO.

För mig

favoriterna

var ju Reda Lego och Pirat Lego. var favoriterna för dig då du kom till Lego? Vilket område?

Christian: Nej men, det var mycket riddare, det var mycket space, men även en del city. Det var ju också den här sköna känslan av att kunna drömma sig iväg och bygga sin egen stad. Och det var ju samma sak med riddar, då kunde man ju ha de här riddargubbarna inne i staden exempelvis. Det minns jag att jag hade. Och sen så lekte man med det och så [00:26:00] byggde man upp det.

Och sen så rev man ner det och sen så kom en ny dag och då kom mina kompisar och så byggde man upp en ny stad och så lekte man med det. Och hela det där kreativa tänkandet att vi ska ha en affär här lite grann. De här rymdgubbarna kan inte vara här idag för de måste ju vara där borta. Det… Alltså det var mycket sånt, och jag gillar ju Lego bättre än exempelvis Playmobil, för här kunde man ju bygga mycket och man kunde tänka fritt och man kunde bygga säkert jävligt fula bilar och fula hus, men man fick utnyttja sin kreativitet lite grann.

Kristoffer: jag sitter och nickar och drar mig tillbaka till just den här kreativa känslan. Som jag har tidiga minnen kring Lego och sånt här. Så har jag ju den här kreativa känslan och sånt. Men sen ju äldre jag [00:27:00] blev och ju mer känslomässigt avstängd jag blev. men ju mer försvann den här kreativa känslan och förmågan så att Jag har ju egentligen aldrig sett mig som kreativ och det är egentligen först nu på senare år med allt jag har gjort och det har vågat öppna upp det här med min känslighet och då har ju det här med kreativitet bubblat upp på ett helt annat sätt och är så viktigt för mig. du är ju en av de mest kreativa människor jag känner. Du nämner nu Lego att då fick du utlopp för din kreativa känsla men hur har den här kreativiteten förädlats hos dig från 80-talet och framåt? Har du alltid varit intresserad och kreativ av den presensen

Christian: Nej men det är lite grann som att säga, det här med att vara kreativ när man är yngre, det kanske man inte förstår är kreativitet utan det är bara nyfikenhet och viljan att kunna göra någonting och sysselsätta sig egentligen. Så det tror jag att jag aldrig [00:28:00] heller sett mig som kreativ direkt utan kanske mer rastlös eller viljan att hitta på någonting.

Och så som det har blivit idag är väl egentligen att om jag får ett uppdrag med mitt jobb eller om jag får någon säga till mig att fan går det här att göra eller går det här att lösa så sätter ju hjärnan igång i 110 med en gång och försöker hitta någon typ av lösning och mitt sätt att lösa ett problem eller att göra det här på ett snyggt sätt.

Vare sig det är arbetsrelaterat eller kanske fritidsrelaterat lite grann sådär men man får många tankar. Då inser man väl att då är man kanske lite kreativ samtidigt som det är Också ibland kan vara både en gåva och en förbandelse att man hela tiden försöker vara kreativ. För det är ju lite grann, jobbar man på högvarv hela tiden så kommer man så småningom, som du också känner till, till [00:29:00] en punkt där man inte pallar riktigt vara kreativ utan då lägger man växellådan i friläge och så får man bara flytta med helt enkelt och se lite grann var det tar en.

Kristoffer: Ja, och det där kreativiteten är ju en fantastisk känsla Men det är svårt att, i alla fall för mig, lägga band på mig själv då jag hamnar i det där kreativa flowet. Och det kräver ju ganska mycket energi att vara där. Så försöker man inte hålla den här balansen och ge sig perioder att nu gör jag något annat, nu försöker jag bara vara och göra något annat och inte låta hjärnan och alla synapser vila ett tag.

Ja då är det ju lätt att man bränner ut sig själv lite grann. Och jag vet ju att du har, under din livsresa så har du ju också fått känna på det där lite grann med stress och obalanser och liknande. Men du kan väl… Fortsätt att berätta lite om din livsresa hur den har [00:30:00] fortsatt efter skolgången under 80-talet där nere i söder och då det börjar bli dags med studier och sin arbete.

Vad hände då? Vad hände då för dig?

Christian: Ja, nej men efter högstadiet litegrann där så visste jag inte riktigt vad jag ville eller vad jag ville göra. Och det känns ju rätt skönt att säga att det vet jag inte än faktiskt. Jag gör litegrann det som ditt liv tar mig helt enkelt. Men efter nian litegrann så min bästa kompis på högstadiet Henrik Paulsson.

Han och jag bestämde oss för att börja på livsmedelsteknisk linje. Kocklinje helt enkelt för att det lät soft så jag jag hade väl inga direkt ambitioner att jag skulle bli någon politiker eller ingenjör eller lösa världsproblem överhuvudtaget utan kock, det var laga [00:31:00] mat tyckte jag var kul det var mycket det var mycket liksom mycket jobb, det var ganska lite teori, för jag tyckte teori det hade jag haft ganska mycket av nu i nio år så det kände jag att nej men fan nu gör jag någonting annat litegrann och jag hade en period efter sexan faktiskt där jag kände, där jag på fullt allvar sa till mina föräldrar att jag behöver inte gå i skolan längre vad mer kan man lära sig jag menar jag kan läsa jag kan räkna, jag kan skriva berätta för mig, vad mer jag kan lära mig så sa de att nej men du kan väl börja högstadiet och se om det är någonting mer du kan lära dig så ja men okej man kunde tydligen lära sig någonting mer Livet kom emellan.

Men så började jag kockskola. Pluggade tre år i Klippan. Vilket var jättehärligt, jätteroligt Många roliga historier därifrån. Och på gymnasiet så var jag även med i Spexet. Det vill säga [00:32:00] julrevyerna. Och skrev dem och var med och skådespelade. Vi kallade det för skådespeleri. Men jag vet inte fan om det var så mycket skådespeleri.

Det var mest en ursäkt för att festa faktiskt. Men det var extremt kul. Väldigt roligt att spela teater. Och väldigt roligt att göra någonting. Sen efter gymnasiet så jobbar man lite i restaurang. Men det här med att jobba i restaurang är ju extremt stressigt. Jag vet inte, de som har sett tv-scenen The Bear, inte helt synner ut med alla restauranger, men det är väldigt stressigt och det kände jag att fan, det här blir för stressigt.

Så då började jag jobba på, min pappas jobb egentligen, på Gillebagaren som bagare.

Och så gjorde jag det. helvete vad många ärgsbollar och chokladbollar och chokladflan och havreflan och ojojoj finska [00:33:00] pinna. Och det var en vanildrömma och herregud med kakor man har bakat. Pepparkakor. Och sen jobbar man där lite ett tag.

Och sen efter det så känner man, nej men jag ska göra någonting intressant för jag och mina kompisar, Henrik Paulsson igen då, Henrik Stoltenberg och ett gäng till, vi börjar radio. För vi lyssnade nämligen på Rally. Det var nämligen förfestprogrammet på fredagar med Peter Apelgren och Anna Mannheim och Stefan Liv och de här.

Det var världens bästa förfest. Att sitta och dricka och lyssna på radio. Och då ville vi göra en egen version på den som heter Radiolabil. Med catchphrasing Vi gör det medan… Nej, vi gör det medan ni hör det. Alltså bättre än så blir det fan inte. Och efter det sen ska du få komma tillbaka med frågan, så sökte jag in på en radioutbildning i Båstad som jag faktiskt kom in på och [00:34:00] då började jag plugga radio.

Kristoffer: här kan man ju ana att den utbildningen och även det här skådespelandet på Spexet och er lokalradio som ni är radiolabil här som är ett otroligt utbildande ska jag vilja säga. Folkutbildande. Så kan man ju förstå lite grann att då jag mötte dig på LG sen att de här sakerna hur de har format dig för att du var ju som en radiokommentator, en rolig radiokommentator och allt såg så lätt och naturligt ut för dig då. Men den här radioutbildningen, det där låter ju jättespännande. Jag pratar ju inte radio men jag sitter ju och spelar in poddar och sånt där och tycker det är jättespännande och intressant. Vad fick ni lärare där lite kort under radioutbildningen? Vad fick ni göra?

Christian: Nej men det var ju väldigt bra, var ju mycket journalistiskt och hur man [00:35:00] ska prata och rent tekniskt hur man ska prata och vad man ska säga och hur man ska säga det och när man ska säga det och när man ska lyssna och när man ska prata. Lite åt det kommersiella radiohållet typ i dag Energy och Riks-FM och sådär.

Så var kanske inte direkt djuplodande P1-dokumentärutbildning. Men man fick lära sig väldigt mycket om hur saker och ting fungerar, hur media fungerar, kommunikation fungerar. Och det var väldigt intressant. Så där har man ju pluggat in 80 poäng. Och sen så fick man ju då göra praktik Sedan fick jobb också på Mixmegapol till exempel.

Där man fick ta hand om nyheterna och läsa nyheter och hitta nyheter och intervjua folk. Så där kommer nog ganska mycket från det här som senare blev att man tyckte om att stå framför folk och presentera och [00:36:00] moderera och prata. Och försöka underhålla och göra saker och ting intressant. Det jag tar med mig mest från radutbildningen är att du behöver inte alltid vara rolig, men du får aldrig vara tråkig.

Den devisen måste man försöka om man har någon typ av jobb där man ska stå framför andra. Du behöver inte vara stand-up-comedian, men du ska försöka undvika att vara tråkig för då tappar du publiken.

Kristoffer: du som är om vi ska säga, både utbildad och välbevandrad inom den här genren eller gebitet att underhålla och inte vara tråkig. Har du något bra tips för alla tråkiga människor där ute? Hur är man inte trist?

Christian: Ja, man kan ju alltid spela, men det håller ju bara fram till en viss gräns. När det gäller att presentera eller framföra [00:37:00] någonting på ett intressant och bra sätt, så finns det tre tips på om du ska hålla presentationer eller ska berätta någonting för någon annan. Det första är att man tränar på det man ska säga, att du vet vad du ska säga.

Det andra är att du tränar på det du ska säga. Och sen det tredje är att du tränar på det du ska säga. För när du vet vad du ska säga, då kan du också ta lite sån kringelig koka för att du kommer alltid tillbaka. Och det är det jag har tagit med mig, att alltid veta vad du ska. Och sen, ju mer du vet, ju mer kan du kamuflera att du kanske inte vet.

Och det är ju det som alla stå upp komiker idag gör. Det kanske ser väldigt improviserat ut och det låter som att de berättar det här för första gången. Men herregud vad de har tränat. Och det är ju det som är det är det som är lilla hemligheten och jag säger som en av mina barndomsidoler Michael Jordan om man gör det här litegrann om man ska hålla presentationer eller om man ska hålla något [00:38:00] framförande, om man har gjort det kanske 50 gånger då kanske det blir lite tråkigt, men då säger jag som honom någonstans när han spelade basket någonstans på läktaren så är någon som har betalat pengar som får se mig spela basket en gång i hela sitt liv, då är det ju min plikt och skyldighet att faktiskt underhålla den här personen oavsett om jag tycker det är tråkigt för jag är ju där för dem, och litegrann den känslan och mentaliteten får man ju försöka ha, men man kan ju inte gå runt i livet och skådespela och försöka underhålla människor 24×7, för då tar du slut med en enda gång utan man får göra det i väldigt komprimerade perioder och komprimerade tillfällen

Kristoffer: det här med att skådespela och sånt det har ju jag en egen erfarenhet av i den form att jag försökte vara någon annan människa än jag egentligen är. Och det här med roller och fasader och sådär och det är ju något som tar jättemycket energi Och det jag har känt det här då jag [00:39:00] står det gjorde jag i mitt gamla liv som vi delade här på LG men i mitt nya liv är jag också ute och läser och presenterar och där har jag känt att det blir som bäst, det blir som roligast det blir som mest naturligt och genuint och involverande för andra då är jag mig själv och skippar fasaderna och sådär och då känns det bäst för mig att stå framför människor och bara veta att jag är bara mig själv och sen förhoppningsvis så kan jag inspirera någon annan det kommer säkert vara människor som inte håller med det jag säger eller tycker jag snackar skit jag har i alla fall varit mig själv och pratat om det jag själv tror och brinner för och det har gjort en jätteskillnad för mig

Christian: Ja men det är superviktigt och det är ju det här, man kan ju sätta upp en typ av fasad men det är inte sustainable.

Kristoffer: hållbart.

Christian: Exakt, det [00:40:00] funkar till en viss grad men sen kommer du så småningom att känna att det tar för mycket och ger för lite. Så att plus och minusnivån man sjunker ner under noll och då är det inte kul längre.

Då är det dels svårt att skådespela och försöka vara rolig och kul men det är ännu svårare att vara sig själv. Där får man se upp litegrann så att man inte lurar sig själv för länge innan det är för sent, vilket jag kanske gjorde också i början på 2000-talet

Kristoffer: händer då?

Christian: Nej men jag, som sagt, jag jobbar ju på radio och sen så flyttade jag till Karlstad efter att ha bott i Malmö ett tag och där jobbade jag för en annan radiostation som, och jag är en annan kompis från radieutbildningen. Den här chefen på den här radiostationen lite naivt [00:41:00] utnyttjade oss lite grann sådär och plockade in nybakade studenter, gav oss en dålig lön fick köra deras radioprogram och gjorde det bra, kul.

Men det var bara under tiden som han försökte hitta någon riktig radiopratare vilket också de gjorde sen och då fick vi i stort sett gå därifrån. Vilket jag tyckte var lite orättvist och vi fick aldrig riktig chans att göra det bättre och vi fick aldrig riktig chans eller riktig förklaring till varför vi inte fick fortsätta.

Men då gick jag in i tidningens djurvärde och blev chefredaktör för en nöjestidning typ som Nöjesguiden fast i Värmland. Och det var jättekul. Sitta och skriva och där fick man ju än en gång utnyttja sina journalistiska kunskaper men den här gången i text och även jobba som fotograf. Jag tog bilder.

Jag kan inte påstå att jag var fotograf [00:42:00] men jag tog bilder. Och det var ju också kul för då fick man ju prata med artister, skådespelare och även göra reportage på stan. Skriva artiklar Recensera saker. Så det var ju jätteroligt. Men efter ett tag så blev det också lite sådär, ja men nu kan jag det här.

Jag vill testa någonting nytt Och så sökte jag ett jobb Stockholm. På en tidning som vi 70-80-talister känner igen som heter Slits. Eller den hette då i alla fall. Den finns inte nu. Och för dem som inte vet kan jag googla och se vad det var för typ av tidning. Det var en tidning som riktade sig mot män.

Som var teknikintresserade kan vi säga.

Kristoffer: bildande reportage skulle jag vilja säga och visuella reportage.

Christian: Män är ju mycket visuella. Vi vill ju kunna se framför oss vad det är. De är inte så mycket för att läsa. Vi vill gärna titta. Om man ska vara lite generaliserande. där jobbade jag ett tag i alla fall. Ungefär ett halvår. Men [00:43:00] där var kanske den största självbedrägeriet jag någonsin gjort. För att jag tänkte att om jag flyttar till Stockholm.

Om jag börjar jobba för Slits. Vilket var en superstor tidning på den tiden. Det var superpoppis. Framförallt på landet. Då har jag lyckats. Längre än så här kan jag inte komma i min kreativa karriär. Jobbar man på Slits så får man skriva där och få ha sin byline på månadens mitt tjej. Vilket jag även fick intervjua.

Så jävla kockad intervju så jag fattar inte att jag gjorde det. Men jag gjorde det i alla fall. Och då fick man sin byline och sin lilla bild i Slits. Och då hade man lyckats. Men jag var där bara ett halvår för det tog så extremt mycket energi. Och det var så ytligt och det var i alla fall upplever jag det så då.

Det sög energi och det var jobbigt att gå till kontoret. Och sen när man väl kom till kontoret då var det bara på med [00:44:00] masken igen. Och allting är för jävla härligt. Men det slet. Batteristatusen i ens hjärna och själ sjönk extremt fort. Även om man gjorde kul. Man var liksom hemma på fest. Hos doktor Alban.

Som var helt på den tiden det tyckte man ju var ballt och man kom in liksom på Sture-kompaniet, man fick gå i VIP-kön för att man hängde med slitskillarna men det var värt noll och ingenting när man tittade i backspegeln och där var första gången jag kände fan det här är inte kul, och sen så bara gick det längre och längre och längre och till slut var det en dag när man, äh fan, jag pallar inte och då kopplade man ju bort automatiskt och då sa de på slits att vi tycker inte du gör ett bra jobb och så, oj vad konstigt vilket jag inte gjorde heller så att då var jag kom vi överens nej men jag slutar och då var väl första gången jag kände att nu finns det fan ingenting kvar att göra jag [00:45:00] lyckades inte med det här superjobbet vad ska jag göra, och då gick in i någon typ av tomhet där jag inte riktigt visste vad jag skulle göra och så var det tomt

Kristoffer: Och det där kan jag relatera så starkt till att ha följt den här falska visionen eller målbilden eller drömmen att når jag dit då Då kommer det att bli bra. Då kommer jag att bli poppis och jag kommer

att vara

Christian: Mm,

Kristoffer: kommer att gilla mig. Och så då man hamnar där och bara inser att både kropp och själva skriker att det här ska du inte göra, det här är inte du. Att sen då bara den här livslögnen går upp för en, den är ju skitjobbig. Men vad gjorde du? Hur tog du det ur den här krisen

Christian: jag hade ju lånat en lägenhet på Kunsholm strand, vilket är en jättefin adress [00:46:00] i… I Stockholm och det var ju härligt så det var ju ingenting att klaga på men när det väl tog stopp då kunde jag ju inte bo kvar för jag hade ingenting att göra i Stockholm och då flyttade jag faktiskt hem en sväng till gamla Åsjunga med 600 invånare, de hade inte förändrats det var samma 600 och det var ju rätt skönt för då gjorde jag bokstaven talat ingenting då gick jag hemma gick ut och gick lite grann sov och då kände jag att det här är inte så kul i längden det är skönt att återhämta sig men det är inte så roligt men jag vet inte vad jag ska göra Så där i de krokarna någonstans så tänkte jag, nej men jag måste ju be om hjälp.

Det här är ju uppenbart att jag löser inte det här jätteenkelt på egen hand. Så man gick ju till doktorn och frågade lite grann och man pratade med en psykoterapeut eller psykolog, jag minns inte exakt vad det var. [00:47:00] Och det var faktiskt givande. För de har ju tydligen ingen personlig relation till den de sitter och pratar med.

Så de ställer ju så obekväma frågor, vilket de ska ge fan i tycker jag. De ska ju bara sitta och lyssna på mina klagande, men det gör de inte. Utan de ställer ju en mot väggen och frågar och liksom, hela den vet jag inte exakt hur det var. Men det var väldigt givande faktiskt att prata med någon som inte bryr sig om mig, om min backstory och mina ambitioner Och hur jag tycker och tänker.

De vill bara komma underfund med vad det är som är problem. Och det var skönt. Och sen så tog jag ju medicinsk hjälp också. Så att man fick ju då lite piller utskrivna till sig. Som man tog och de hjälpte mig där och då.

Sen kanske inte det är lösningen för alla. Men det kapade ju bort De värsta dalarna [00:48:00] men det den medicin gjorde också var att du kapade bort de värsta topparna också så att det var ganska det var mycket mellanmjölk där också men det var det jag behövde där och då för att hitta någon form av rytm och stabilitet i livet och sen så försöker man komma igång rent fysiskt vilket jag inte var heller utan då blev man ju slöare och slöare och jag kommer ihåg att jag var en doktor som som frågade när det gäller den fysiska aktiveringen vad gör du då?

nej jag tyckte att här är jag ju 23, 24, 25 kanske nej men jag går ju varje dag jag går ju en halv mil varje dag 10 000 steg försöker jag ju gå varje dag men det är ju jättebra om du är 80

Och då var ju också en sån här wake up call att helvete, du måste svettas. Du måste liksom aktivera dig på riktigt inte någon jävla pensionärsmotion. Det ska inte du göra [00:49:00] när du är 23 utan du måste få igång produktionen i kroppen. Du måste svettas du måste få igång huvudet också. Och jag vet inte, det kanske var ett halvår där jag gick lite grann Men sen efter det så började man komma tillbaka och då flyttade man till Göteborg också.

Kristoffer: Så då blev det nästa steg i Christian Nilssons liv och efter att ha lämnat Slits och alla de djuplodande reportagen i huvudstaden och du landade hemma i lilla orten i söder, hamnade du i Göteborg och vad hände

där?

Christian: Nej men det var ganska roligt faktiskt, för då hade jag en kompis som jag för övrigt gjorde den här radioshowen med i Karlstad, som hade börjat jobba på ett rekryteringsföretag i Stockholm, som ringde mig och frågade om jag ville börja jobba för LG. [00:50:00] Så jag sa ja, det kanske jag vill. Vad innebär det här?

Nej, men det innebär att du är, som de heter, man är ute på fältet och man är ute i butiker och så pratar man om produkter och utbildar butiker, butikspersonal och man reser runt mycket och pratar med dem och du får egen bil och hela den här biten. Ja vad fan, jag har inget bättre för mig, lite grann svaret.

Så tycker jag det är kul att prata med folk och det är kul att utbilda folk. Men problemet är att tjänsten utgår från Göteborg. Jaha, det var ju synd Ja,. Men jag är ändå intresserad och då på ett eller annat vis så lyckades jag få tag i en andrahandslägenhet i Göteborg typ samma vecka vilket är helt unheard of och sen så ringde min kompis Magnus Majby tillbaka som jobbade på företaget och sa att vi kommer gå vidare lite grann så du [00:51:00] och några till vill ha jobbet.

Jag är sugen. Och sen på eftermiddagen så ringde han och sa att du har jobbet, när kan du börja? Kan du börja på måndag? Det kan jag. Så då började den resan med LG Electronics och mobiltelefoner som man skulle åka runt till The Phone House och Aircall på den tiden och sälja in mobiltelefoner.

Kristoffer: och det var ju där våra vägar möttes några år senare på just LG, men innan vi går vidare stannar där en stund så tänkte jag bara höra att var kommer den här wrestling-grejen in? För visst var det så att du hade kommenterat wrestling någonstans? Eller är det något? Eller har jag drömt det?

Christian: Ja, kommenterat har jag inte gjort Men wrestling har ju alltid varit ett jätteintresse faktiskt För att våra grannar, eller i [00:52:00] byn i alla fall Var ju de första som hade parabol Och det var ju stort ju Herregud, det var också Mattias Skjöld faktiskt Och deras familj Och där sände de ju då på Screensport Hette det på den tiden Och även på Eurosport Men på Screensport så sände de wrestling En timme veckan Och med engelska kommentatorer Och då såg man ju alla de här fantastiska idrottsmännen Hulk Hogan och Macho Man Och Million Dollar Man och Mr.

Perfect Och alla de här Och det var ju Episkt intressant Då är vi tillbaka till högstadiet lite grann. Och sen så, jag och Henrik Paulsson på gympan vi plockade fram tjockmattor. Och gjorde bodyslams och piledrivers och körde lite wrestling på de här tjockmattorna. Men jag har aldrig kommenterat wrestling, däremot har jag kommenterat på TV3 Karate-VM

Kristoffer: Så var det kanske

Christian: Oerhört roligt För då var [00:53:00] Karate-VM i Karlstad Jag jobbade på radion Och då produktionsbolaget Det fanns ingen kommentator Så frågade jag Kan du karate? Och då sa jag Jag har ju sett Karate Kid 1, 2 och 3 Så nog fan kan jag karate Så att Jag blev inkastad där i studion Så fick jag sitta och kommentera Karate-VM Den sändningen finns säkert någonstans Men det kan inte varit bra För att jag Som sagt det var ju transparken Var ju den enda jag visste

var ju mina enda referenser till karate Så jag körde ju det Och så hade jag en karate-expert bredvid mig som jag bollade över till Och han tyckte nog jag var Så in i helvete kockad Men det var kul

Kristoffer: snäppel tala bilder Och koppla ihop det med wrestling Att på tal om kommentera wrestling Då har vi våra svenska Idoler eller klassiker H&H och Bruno Och jag kan ju se Jag

Christian: Bruna

Arvidsson

Kristoffer: dig på KarateVM Att du tar rollen som H&H Lite [00:54:00] lagom okunnig Och så har du den här introverta Inbitna experten till höger om dig I wrestling så var det ju då Bruno Som kunde allt Både allt som Som man ville kunna Men allt som man absolut inte hade någon aning om

Christian: Så var det, och problemet var ju att jag var ju kommentator Jag var ju inte expertkommentator Så det skulle vara tvärtom egentligen Så det var inte bra i alla fall Så det kom ju inte upp i närheten av TV3 och TV1000-sändningar Med Brun och Hoa Hoa För de är ju kanske det bästa vi har inom svensk idrottstelevision Skulle jag säga Skulle ju betala stora pengar för att sitta ner Över en öl med de två gubbarna Alltså herregud vad bra det var var

Kristoffer: blir inte bättre i svensk idrott än så. Jag rekommenderar alla där ute som vill höra på kommentatorer som verkligen kan lyfta upplevelsen till nästa nivå att googla reda på Wrestling från [00:55:00] TV3 eller TV1000 i början av 90-talet. Då får ni se på ett hantverk som heter Duga.

Christian: Sen kan man också säga att vissa kommentarer och refereringar det var bra på sin tid. Vissa åsikter och så kanske man kan ha en annan syn på det idag. episkt.

Kristoffer: ska jag ändå säga att det var lätt opolitiskt korrekt.

Christian: var det.

Kristoffer: ju bara fråga vem var din idol? Förutom

Christian: Mm. Ja, inne i ringen så hade jag, faktiskt taggteam var ju mina idoler, det var The Rockers, om du känner till dem, det var ju Shawn Michaels och Marty Jannetty, ja herre, för de kom med något helt [00:56:00] nytt, de var atletiska, de gjorde volter, de hade ju sådana här toffsar knutna runt sig och det var ju så jävla coola färger.

Så de blev ju mina största idoler sen så var det ju alltid, alltså det var ju Hulk Hogan och Macho Man som fick mig in i det lite grann och sen gillar man ju Big Boss Man, var ju fantastisk också.

Kristoffer: honom.

Christian: sen gillar man ju Mr. Perfect. Dryg jävel, men man gillar ju honom. Sen ska vi se, vad hade vi mer för några där?

Man gillar ju… The Heart Foundation var ju episka. Jim Neidhart och Owen… Owen Hart heter han inte, han heter ju…

Kristoffer: Hart.

Christian: Bret Hart, Bret Hitman Hart. Oh, herregud vilka gubbar alltså. Så att det där har ju satt sina spår, definitivt Det var [00:57:00] stor underhållning när det gäller idrott.

Kristoffer: Razor Amon och Bam Bam Bigelow och tillsammans med Hoa Hoa och Bruno. Det var upplevelse och underhållning i toppklass.

Christian: matcherna med Hacksaw och Jim Duggan, det var inte Hoars favorit Han kom in med en stor jävla planka och började veva.

Kristoffer: se på Hacks och Jim Duggan ungefär lika roligt som att få ett brev med 400 000 i rättsskatt från Skatteverket. Och jag

kan bara

Christian: Ja, han var speciell, men han har gått och blivit väldigt rolig. De har ju så extremt många roliga historier Det finns ju mycket dokumentärer med både Jim Duggan som åker runt nu och föreläser litegrann. Sen finns det ju ganska mörka dokumentärer med Razor Ramon som du nämnde. Han mådde ju inte bra ett [00:58:00] tag där litegrann.

Som fick hjälp av Diamond Dallas Page att få tillbaka sitt liv. Och även Jake the Snake Roberts som var också en liten favorit. Han har ju haft det tungt också men de har också på något sätt lyckats ta sig tillbaka till livet.

Kristoffer: har livsresor och utmaningar i livet. Men som

sagt,

Christian: är det. Textning

Kristoffer: då på LG och vi stundtar så jobbade vi väldigt nära varandra. Vi fick ju åka på många mässor runt om i världen tillsammans Och jag vill presentera produkter, träffa journalister och framställa LG och våra produkter i så goda dagar som möjligt.

Och jag måste bara passa på att fråga att för mig och då, ja men ja, min kropp hade börjat protestera ganska hårt under den här tiden, LG-tiden. Och även fast det var mycket med de här mässorna som bara var jättehäftigt, speciellt Barcelona [00:59:00] och Las Vegas och så bara få se ställena och se de stora mässorna och omgivningarna och sånt där så. här slet ju nog oerhört på mig att två, tre, fyra dagar bara träffa nya journalister och gå runt och prata om de här produkterna. Det var ju fantastiska produkter. Alltså jag älskade LGs produkter. Men någonstans sådär så kände jag att det här är ju ett skådespel för mig för att det här är inte det jag brinner för.

Och jag har svårt att verkligen stå och titta människor i ögonen och säga att det är klart ni ska köpa den här nya mobiltelefonen för 6 000 kronor. För även om ni köpte den förra mobiltelefonen som jag sa exakt samma sak för i fjol så är ju den här givetvis livsviktig att köpa på grund av det här. Jag var så fysiskt sliten under de här mässorna men du såg bara ut att glida igenom de här mässorna med ett leende på läpparna. Var det verkligen [01:00:00] så?

Christian: Ja men faktum är att Det var det faktiskt Det var ju det Och det har mycket att göra med att Då hade jag ju tidigare haft den här Där jag Som du nu kanske beskriver lite grann att du kände att kroppen började stänga ner lite grann, huvudet började stänga ner lite grann och man började komma med någon form av självinsikt att det här är inte riktigt den jag är.

Det hade jag redan haft och liksom kommit underfund med vem man kan vara och sådär. Jag var ju all in på de här mässorna. Jag jobbade ju på LG i elva år med lite olika roller men mycket social interaktivitet och mycket utbildning och mycket prestation. Mycket med journalister och mycket med inköpare också där man ska försöka sälja in dem på ett lite annorlunda sätt.

Så det var ju ganska mycket variation även om det var i grunden hyfsat samma. Men jag tyckte det var väldigt… väldigt roligt och där [01:01:00] försökte jag också utmana mig själv att hitta på nya sätt att presentera produkter och min roll var ju kanske att

Jag sålde inte in så mycket teknik utan jag sålde mer in upplevelsen på ett eller annat sätt. Jag behövde inte riktigt kunna precis. Jag kunde ganska mycket men jag behövde inte säga allting och känna att jag pratade om någonting som jag inte kan stå för. Jag försökte sälja in mig själv för det första som en representant för märket.

Där var jag ganska säker i mig själv och tyckte att jag funkar och jag duger och jag är rolig och jag är intressant. Så egentligen så kom kanske varumärket och produkterna i andra hand vilket kanske räddade mig. Jag sålde mig själv och min personlighet och mitt sätt att vara och då tyckte folk att Fan, han är en rätt skön kille det där.

Vi kanske ska köpa lite [01:02:00] LG ändå, för han är ju skön. Vilket är den största formen av bedräger i huvud taget att köpa en produkt på grund av att man tycker om en person. Men det är lite grann så psykologin funkar när det gäller att köpa och sälja. Jag tyckte det var extremt roligt.

Kristoffer: jag nu sitter och tänker tillbaka då vi pratar om det här så är det ju lustigt hur hjärnan och kroppen fungerar. Jag kommer ihåg att jag mådde skit och att jag slet så otroligt mycket under de här mässorna. Men det är ju ändå i högst grad mestadels positiva minnen jag har från de här som jag fick dela med dig och din kära sambo.

Hon jobbade ju nära mig och oss också så det är ju mestadels positiva Härliga minnen jag har över våra sådana här mässresor runt om jorden. Så ja, jag får bara tacka för att jag har fått dela de [01:03:00] upplevelserna tillsammans med dig och er.

Christian: Ja, det var så lite så.

Kristoffer: vi ju som sagt lite häftiga minnen då det gäller det här att det var inte bara dagtid man träffade journalister utan det var ju kvällstid också man skulle underhålla journalister och skänka ett gott sken till våra arbetsgivare och det kanske är ingenting vi ska gå in på här så, men där har man en del häftiga minnen

kvar

Christian: Vissa saker En del saker är bäst oberättade I alla fall i offentliga rum

Kristoffer: happens in Vegas? är det så man säger

Christian: är det

Nej men det är Det är sant det du säger Men det här med att vara den här Chow-personligheten Och liksom bjuda på sig själv Det kom lite senare För jag har jobbat som sagt i 11 år De sista, min roll gjordes ju om litegrann så jag blev mer och mer ansvarig. Så de sista tre åren så var jag ju ansvarig för ett team på 25 personer i hela Norden.

Och då gick det litegrann ifrån, [01:04:00] man skulle ha kvar den här rollen som man hade med att presentera. För att det tyckte jag var extremt roligt och jag var extremt duktig på det. Och var jävlar vad bra jag var. Men det var mycket administration, det var mycket rapporter, det var mycket som tog fokus ifrån.

Och då kände man att, det här är inte jag. Jag är inte den här superadministrativa personen som ska sitta i Excel och Word och göra massa repetativa uppgifter. Som någonstans känner att, om jag nu gör den här rapporten kommer någon att läsa den? Ja, kanske. Kommer någon att göra någonting av den här rapporten?

Antagligen inte. Och att ha den här känslan av att mitt jobb eller det jag gör, oavsett vad det handlar om, inte betyder någonting. Och att det blir lite meningslöst någonstans down the road. Det sliter ganska hårt på en. Att jag gör det här och ingen [01:05:00] uppskattar det. Och ingen tar action på det. Jag föreslår förbättringar eller förändringar.

Någon säger bara, okej bra, jättebra, jag tar det vidare. Och så händer det ingenting. Och när man börjar känna den känslan att det man gör inte betyder någonting för någon annan Det sliter ganska mycket. Så det var väl kanske lite grann därför jag kände att jag vill starta eget Så att jag kan göra saker för mig själv som jag själv är nöjd med.

Som även andra är nöjd med. Så någonstans där Men min tid på LG var fantastisk Det var härliga människor, du var där Och många, många många Och jag träffar min nuvarande sambo på LG också Så att jag ångrar inte det för allt i världen Utan det var ju fantastiskt roligt Jag tog med mig mycket erfarenheter Som jag fick på LG In i mitt egna företag också

Kristoffer: alldeles strax Men innan jag går vidare och frågar lite mer kring det här med ditt egna företag som du driver nu så vill jag bara säga att du var och är ju helt fantastiskt [01:06:00] på det här med att vara dig själv, presentera produkter på ett sätt som gör att man kan känna sig avslappnad. Men jag ska också säga att det här då du benämnde det här då du fick lite mer administrativa uppgifter och det var i slutet tror jag av min LG-karriär.

Även fast jag mådde rätt dåligt och var otroligt känslomässigt avstängt så märkte jag ganska starkt det på dig att det blev lite själadödande för dig då du fick lägga otroligt mycket tid från det här kreativa och ut och träffa människor till att sitta och knacka framför datorn och skriva Skicka Excel-formulär och skriva rapporter och sånt där.

Så det märktes ganska tydligt på dig. Men sen var det ju inte speciellt länge efter det som med allt vad som hände mig och jag skulle flytta från stressen och upp till Norge igen och allt skulle bli bra och det inte riktigt blev [01:07:00] bra. Så ungefär där någon gång så vet jag ju att då lämnade du LG och startade eget.

Så berätta lite mer bara kring det.

Christian: Det var ganska intressant för jag var ju Anställd genom ett annat företag där och då och då pratade jag med min handledarchef eller vad det nu kallas och det gick jävligt fort faktiskt för att jag kommer ihåg vi satt i ett möte litegrann och då frågade jag lite du om det här med att säga upp sig hur går det till?

nej men du säger till mig bara att du vill säga upp dig så ska vi försöka hitta någonting okej där ser man nej men då säger jag upp mig vad? nu? ja nej men det gör jag så ja, okej och då hade jag väl någon typ utav ambition att nej men jag vill testa någonting nytt och sen exakt vad det var visste jag inte där och då faktiskt så jag hade liksom ingen [01:08:00] riktig plan utan det var mer bara att nej men jag känner att det har blivit för mycket av en sak som jag inte uppskattar och då börjar de här lite varningssignalerna som jag vid det här laget då Kan känna igen att jag vill inte låta det gå för långt utan då tar jag hellre tag i läget och gör någonting åt det och då hade jag jobbat mycket och sådär så att det var liksom ingen ekonomisk stress att inte jobba en månad eller två eller tre eller vad det nu kan tänkas bli så att jag sa helt enkelt upp mig och tänkte att nej men jag ska ta ett litet tag för mig själv och försöka komma på vad det är jag faktiskt vill göra så att det gick väl kanske ett par månader när jag var frivilligt arbetslös men inte sysslolös vilket är extremt viktigt att inte falla tillbaka till där jag var för det är dit vill jag inte Så då började jag precis [01:09:00] mittemellan LG-jobbet och mitt nuvarande företag fota leksaker och ta bilder på massa leksaker, Star Wars-figurer, Lego-figurer samtidigt som jag så småningom började gå in i någon form av företag där jag tänkte erbjuda mina tjänster som presentatör, som fota, filma, klippa powerpoint, konsultuppdrag när det gäller presentationer och hur man gör för att locka tittare och locka engagemang.

Så det var väl en period på ett par månader där jag bara gjorde ingenting utan att tjäna pengar. Men det kändes ändå givande för det var kul och kreativt och sen så smög jag så småningom in i det företaget som jag har idag och det har jag haft sedan 2016. Så det har rullat på. Jag gör fortfarande det som…

Jag började med nämligen att fota, filma, göra hemsidor, [01:10:00] powerpoint, klippa, konsulta när det gäller presentation och powerpoint. Hur man ska säga, vad man ska säga, när man ska säga saker, vad man ska tänka på. Allt för att få någon form av engagemang från det man tittar på. Så det har jag gjort nu i, vad är nu, 25?

I nio år.

Kristoffer: vet ju att du fortfarande är inblandad och involverad i många av de varumärken du har haft kontakt med tidigare i din karriär. Men vad skulle du säga är den stora skillnaden nu då du driver eget som entreprenör?

Christian: Den största skillnaden är ju att dels så har jag ju ett eget kontor, jag sitter ju hemma i ett rum där jag sitter just nu, som både är för- och nackdelar, men friheten att kunna jobba 12 timmar Om det behövs och även friheten att kunna inte jobba tolv timmar om det behövs, det [01:11:00] skulle jag säga är det absolut bästa och skönaste, det tror jag alla egenföretagare kan skriva under på att friheten men samtidigt så är det ju också en stress att om du inte jobbar då kommer det inte några pengar in, och det är väl i och för sig med alla jobb, men allting kommer ju ner på hur bra du faktiskt levererar den typen av produkter du faktiskt säljer levererar du en dålig produkt så kommer folk inte att anlita dig och anställa dig och då kommer du för småningom att försöka hitta någonting nytt att göra men jag har haft sån tur slash skicklighet att folk uppskattar det jag gör jag gör det på ett bra sätt och att man faktiskt Gör det på ett sätt.

Det är fortfarande en människa som gör det. Jag försöker hålla så mycket kontakt och vara så personlig och

inkännande som möjligt Till skillnad från kanske [01:12:00] större företag med väldigt många människor så blir det aldrig särskilt personligt utan då trycker du på en beställknapp och sen så får du en produkt i slutändan och sen så är det bra med den saken. Det är väl det som är den största skillnaden mellan att vara egenföretagare och ett stort företag

Kristoffer: jag

bara och nickar och håller med att just den här friheten, att kunna styra sin dag, det blir ju helt enkelt sitt liv för att det här med att det man gör professionellt eller för att kunna dra in pengar till brödfödan, det är ju en så stor del av livet så att för mig handlar det ju om en frihet i mitt liv kunna ha en frihet i mitt jobb och mitt företagande. Jag brukar säga att frihet och kontroll. För det gör ju också att jag har helt annan kontroll på saker och ting. Att det går upp och ner. Har jag en skitdag. Då kan jag själv styra och kontrollera hur jag kan ta en sovmorgon. Och styra om saker och ting som inte alls gick på samma sätt tidigare. När man var [01:13:00] anställd. Och det här har ju gjort underverk för mig på många olika sätt. Men inte minst det här med kreativitet. Att kunna välja vad jag gör och med vilka jag gör och när jag gör det. Det har gjort att min kreativitet har blivit otroligt mycket kraftfullare. Men inte minst den här levnadsglädjen som jag tjatar om och predikar om.

För det är ju allt för mig Känslan eller den här glädjen av att bara leva det liv jag lever. Det behöver inte vara några stora saker, det behöver inte vara att är fredag att jag ska på fest eller ska vara utlandsresa utan bara leva både under bra och dåliga dagar men ändå känna en glädje i mig själv och det liv jag lever. Så min fråga till dig är ju att vad är levnadsglädje för dig?

Christian: Ja men det där är intressant för jag är [01:14:00] lite grann åt samma håll det där att ju äldre man blir eller ju mer… Ska man säga, säker på sig själv Jag har i alla fall gått och blivit Jag ska inte säga att jag är introvert Nu för tiden, men jag har blivit mer restriktiv Med vem jag delar Min energi och min tid med Jag är inte överallt Hela tiden Varje dag, utan jag är ganska Fokuserad på mig Och mitt liv Tillsammans med Sussi Som är min sambo Där är jag trygg Och där känner jag mig hemma Hon och jag, vi gör väldigt mycket tillsammans Och jag är ganska nöjd med att Det är bara hon och jag Sen så har jag inga problem med att Få in andra Folk och människor Och göra saker Men Jag är mer restriktiv med vad jag gör och säger inte ja till precis allting att göra utan känner att nej men det här är inte så kul.

Då [01:15:00] kanske jag hoppar över det lite grann. Så att man har blivit duktigare på att sortera ut de här energileckagen som kanske blir. Sen så finns det ju dagar där man inte riktigt, nej fan idag är ingen bra dag. Den här dagen får bara gå helt enkelt och så blir det ju bättre imorgon förhoppningsvis och blir det inte det så blir det en ny dag.

Det är ju det som är, livet är som en klocka det bara fortsätter gå och det kommer att ordna sig. Det är vad man gör det till helt enkelt och någonting som man kan ta med sig att man alltså allting behöver inte vara perfekt och allting behöver inte vara jättebra utan det blir bra. Det blir lite grann vad man gör det till och det är det som är lite levnadsklädje att inte känna för mycket krav ifrån omvärlden att jag måste göra eller vara på ett visst sätt.

Jag kan till exempel helger till exempel då ska man, oh vad ska jag göra så himla mycket. Jag har ju liksom kompisar och [01:16:00] vänner och bekanta som, jag har inga barn till exempel vilket är skönt på ett sätt men tråkigt på ett annat sätt. Men så vi har ju väldigt stor frihet och kontroll på vad vi gör och då kan man liksom vakna en lördagmorgon och säga nej men fan vi ska, vi går på lite loppisar idag.

Och så går man runt på loppisar en dag och sen så kommer man hem och käkar lite grann och sen kanske man tittar på lite fotboll på eftermiddagen och sen så kan man titta lite på en tv-serie och sen kanske man lagar lite mat och sen så äter man och sen så är den dagen klar och då är man jävligt nöjd med det.

Man behöver liksom inte hela tiden checka av allting att man måste göra så mycket. Så behöver man inte alltid känna den här stressen och pressen att visa allting för alla andra. Till exempel lägga ut det på Facebook. Oh, nu har jag checkat in. Jag gjorde det mycket förr Jag checkade in när jag var på en flygplats i USA.

Titta vad fräckt det här ser ut. Nu kan alla andra se hur fräck jag är som är på Chicago Airport. Det behöver jag inte göra. För det [01:17:00] blir inte jag glad av att någon annan ser att jag har varit i Chicago eller Orlando eller i New York. Vilket man har, men det behöver inte alla veta. Så länge jag vet vad jag blir nöjd och glad av och min sambo Susanne kan jag göra henne glad.

Och min familj och de vännerna jag har omkring mig. Då räcker det för mig. Det känner jag är lite levnadsglädje att kunna ha friheten att styra min tid bättre än när andra ska hålla på att styra tiden åt mig.

Kristoffer: Vad fint. Och just det här som du säger att utgå från dig själv och det du tycker och tänker och känner. Och inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker och anser vad man ska göra. Och det är ju det här som vi har pratat om också att vara över 40 och bygga Lego. Ja men du och jag vi gillar det och vi skiter i vad andra tycker om att vi sitter och bygger Lego. Och du är ju en otroligt inspirerande människa Christian så att [01:18:00] vi ska ju kunna sitta och prata här hur länge som helst. Men jag tänker så här har du något avslutande visdomsord du vill skicka med lyssnarna?

Christian: Ska vi se Det är väl litegrann Många har ju problem att komma igång Men som Jag vet inte vem det var som sa det Men man kan ju sno hejdlöst Alltså man behöver inte vara bra från början

Men man måste börja någonstans för att bli bra. Och börjar du aldrig så kan du aldrig bli bra på någonting. Sen så kommer det gå åt helvete ganska många gånger men då får man ju försöka ta lärdom utav det. Gör det bättre helt enkelt. Börja för att bli bra. Man kan inte vara bra från början.

Kristoffer: Låter ju hur bra som helst Det här att du någonting du går och drömmer Och tänker att undra hur det här ska kännas Undra hur det här ska vara Ja men prova Det kommer att gå fel [01:19:00] stundtals Men du kommer samtidigt att känna Är det här någonting du mår bra av Och då kommer du fortsätta göra det Annars är det så lätt att man ångrar Varför gjorde jag inte det här Då är det bättre att bara prova

Christian: Exakt precis. Det är som Wayne Gretzky sa. Du missar… Nu ska vi se. Du missar 100% av skotten du aldrig tar. Typ någonting sånt där. Men som sagt, gör och bry dig inte så mycket om vad alla andra tycker och tänker. Det är en bra start i alla fall. Sen så kommer du inte att träffa rätt alla gånger, men vad fan.

Det är i livet.

Kristoffer: ju att vi lär oss ju mest av misstagen och våra utmaningar. Det är det som utvecklar oss mest.

Christian: Exakt. Har du aldrig gjort ett misstag så har du aldrig provat någonting nytt heller. Och det är tråkigt.

Kristoffer: Det är ju motsatsen till levnadsglädje. Olevnadsglädje. Som på norrländska. Men innan

vi

Christian: Exakt.

Kristoffer: då så måste jag ju bara avsluta och fråga att vi har [01:20:00] ju frågat eller pratat om favoriter du kommer till Lego och Wrestling. Men vem är din favoritkaraktär i Star Wars?

Christian: Herregud. Oj oj, oj Har Arvin timme till eller? Nej.

Kristoffer: Och

Christian: Nja oj, det där har gått i perioder. Det började med Han Solo, för han var ju allt man ville vara. Han var cool, han hade tuffa kläder, han hade en väst på sig. Det var ju Baltas herregud.

Kristoffer: hade han ju

Christian: Ja, det kom senare. Det var efter puberteten man började gilla. Det var ju Slave Leia.

Det var också en favorit. Men sen nu på senare tid, det har kommit ganska mycket Star Wars. Jag är ju en allätare när det gäller Star Wars. Han Solo var ingångsporten sen har det bara blivit tyngre egentligen. Jag köper ju nästan i stort sett allt Star [01:21:00] Wars med hull och hår Jag tycker om att leva i Star Wars-världen Och sen så är det ju massa som förstår sig på, nej men de gjorde fel där och de gjorde fel där och det är så mycket oak och det är så mycket pk och det är så mycket ditten och datten och de gör inte så, nej men titta bara och njut den här halvtimmen som det här avsnittet är och sen, gör någonting annat du behöver inte ha åsikter om allting för din åsikt kanske inte alltid är den åsikten som faktiskt gäller du får ha åsikter men njut lite grann utav att folk försöker förse dig med någon typ av underhållning också, så tycker jag om Star Wars

Kristoffer: nämnde Hans Olo tidigare, så vem är din favorit här och nu?

Christian: Jag gillar ju jag gillar ju Jyn Erso Jag gillar ju Rogue One Där får jag ändå Och sen Cassian Andor Gillar mig också Man gillar ju det här lite nya Lite mörkare Inte tyngre men Det [01:22:00] är lite mer djupt Man ser ju Star Wars på ett lite annat sätt nu för tiden Som man kanske inte såg när man var liten Och Star Wars är ju extremt utbildande också Både när det gäller Samtiden, när det gäller politik Och hur saker och ting är Men när det gäller karaktär så säger vi väl Jyn Erso och Cassian Andor Själv då

Kristoffer: jag måste ju säga att originaltrilogin, det finns många färgstarka spännande karaktärer men där fastnar jag faktiskt för kejsaren. Det var väl någonstans att de här lite mer jobbigare egenskaperna och känslorna som jag kanske hade stängt ner hos mig själv. Jag vet inte, men jag ska ju inte tro att det är något sånt.

För jag har inte speciellt många likheter med kejsaren förutom att jag är lite lagom

nollan

Christian: kan vara bra.

Kristoffer: blek. Men sen dök ju den här prequellen upp i episode 1-3. Och då dök ju upp en [01:23:00] herre som inte heller var speciellt snäll men som jag direkt började digga och det var ju Dartmål. Så måste nog säga att det är nog Mr.

Mål som toppar just nu. Men sen har ju, som du sa det här med episode 1-3 kom, då hade ju hormonerna börjat studsa på ett helt annat sätt. Man var ju äldre och det här med damer var ju mer intressant. har vi det här med näteleportmen och hennes… …roll som Amidala.

Christian: Padme

Amidala.

Kristoffer: Där har många fantasier

Christian: Där tog det spinn.

Kristoffer: mig och Amidala slash Nätaleportman.

Så att hon hamnar också på topp tre-pallen.

Christian: skäl kanske. Men absolut, jag hörde.

är det,

Kristoffer: du är ju en otroligt spännande människa och jag känner att vi ska kunna sitta här hur länge som helst och prata om allt möjligt från 80-talet och framåt. Men jag tänker att [01:24:00] vi får säga hej då här och önskar alla er där ute en fantastisk, det är fredag idag men mest roligt är det en torsdag där jag släpper avsnittet, så en fantastisk vecka och helg tack Christian för att du

var

Christian: absolut Tack så mycket för att jag fick vara med Och may the force be with you Nano nano

​ [01:25:00]