Poddmanus

Avsnitt 20

[00:00:00]

Kristoffer: Då var det fredag igen. [00:01:00] Det är en fredag med helt underbart väder. Det är vårvinter här uppe i norr Och det är så tydligt att… Ljuset verkligen börjar komma tillbaka nu och jag känner själv personligen att det påverkar mig så mycket. Både ljuset solen men också att värmen börjar stiga efter några månaders polarvinter här.

Det har varit ett tag sedan sist jag spelade in ett avsnitt och det är av ganska många olika anledningar. Men en anledning är att jag har kämpat en del med [00:02:00] låg energi sista halvåret eller dryga halvåret skulle jag vilja säga. Men jag känner nu i samband med att just… Ljus och sol och värme börjar återkomma.

Det gör även min energi. Så det här är ett avsnitt som jag har både sett fram emot. Jag har verkligen känt att det här är någonting jag vill och behöver få ur mig. Men det också någonting jag har gruvat inför. För jag vet att det kommer att röra upp mycket gamla minnen och en del jobbiga känslor och tankar.

För [00:03:00] detta avsnitt kommer jag att fokusera på psykisk ohälsa. Och i mitt fall manlig psykisk ohälsa. Och kommer att dela med mig av mina egna erfarenheter av detta.

Och det här med manlig psykisk ohälsa Glädjande nog så börjar det ju få mer fokus Ute i världen och i vårt samhälle och en stor anledning tyvärr är ju att det finns så många av oss män där ute som kämpar med det här, mår otroligt dåligt [00:04:00] inombords.

Och det är ju fortsatt en tröskel för oss män att prata om det här. Prata om våra känslor, alla typer av känslor men inte minst känslor där

Där vi mår dåligt. Där vi kanske inte passar in i den här bilden som enligt mig fortfarande finns kvar väldigt starkt Hur en riktig man ska vara.

Storstark. Köra på. Aldrig klaga. Aldrig eller aldrig men kanske inte vara så känslosam. Visa [00:05:00] och prata olika typer av känslor. Och då kanske det speciellt inte är de här jobbiga känslorna. Att våga visa sig svag och sårbar. Och liten och ynklig.

Och det här med psykisk ohälsa, det finns ju mängder av olika anledningar att vi kan uppleva det. Det är ju olika typer av obalanser till exempel, näringsmässiga, känslomässiga, energimässiga. Men sen också det här med uppväxt påverkar ju otroligt starkt.

Hur har din uppväxt sett ut? Hur har din familj, dina föräldrar[00:06:00]

varit eller agerat eller närvarat i din uppväxt? Sen har vi det här med skola också. Väldigt tidigt så ska vi formas, tryckas in i ett. Ett system där man som egentligen går ut på, medvetet eller omedvetet att vi alla ska formas så lika som möjligt. Men vi är ju inte lika. Jag är unik, du är unik. Och enligt mig så kommer det inte att bli bra om alla ska försöka trycka sig igenom samma form.

Och det är också någonting som… Som kan skapa psykisk ohälsa.

Just det här att [00:07:00] försöka formas till normen eller efter normen.

Kanske då speciellt som man. Det här som jag nämnde innan Hur en man ska vara. Och

andra anledningar till det här med psykisk ohälsa. Nedstämdhet, depression, jobbiga tankar och känslor. Det kan ju också vara det här med självbild. Jag ser ju en självbild som en kombination av självkänsla, självförtroende och självkärlek. Det är ju också någonting som påverkar så otroligt mycket. Och trivs du inte riktigt med dig själv, [00:08:00] då är det ju lätt att det kommer de här jobbiga tankarna.

Men som sagt, det finns ju inte en anledning till att människor mår så dåligt där ute. Stress över lag kan man väl sätta ett stort fokus på att det är en av de större anledningarna. Men det pratas ju alldeles för lite om det här. Det här med psykisk ohälsa och speciellt om manlig psykisk ohälsa.

Om jag tittar tillbaka på mig och min resa Jag ser ju mitt liv som en resa. En högtjänstlig resa [00:09:00] som går. Har gått och går upp och ner. Det har varit speciellt på slutet. Många höga toppar. Men det har också varit otroligt. Många djupa dalar också. Men om jag tittar tillbaka. Så. De tidigaste minnena jag har är ju att.

Ja men livet kändes. Kändes ganska härligt. Jag tänkte inte så mycket då jag var och sprang i skogarna på stallvägen. Själv många gånger men också med andra. Och känslan var ju varken att jag var där och då eller här och nu fast då. Och det var inte så mycket tankar på vad som har varit eller framtiden.[00:10:00]

Men sen kom ju det här ganska snabbt och det här har jag varit inne på i tidigare avsnitt här i podden. Det här att snabbt så kände jag att jag passade inte riktigt in. Det var som en outtalad känsla som jag hade som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Att jag kände mig lite konstig annorlunda Och även ensam.

Det gjorde ju att tankarna började sätta igång lite grann. Hur ser de andra ut? Hur agerar de andra? Och då kanske speciellt andra grabbar killar, män runt omkring mig som jag tittade på. Ja men sådär gör ju han. Då måste jag försöka göra så också. Jag vill ju inte känna mig konstig eller annorlunda eller [00:11:00] utanför.

Så där började det någonstans att

jag kände att det var något som skadade. Att jag började ta steg bort från den jag varken är och var.

Sen var det ju också det här att väldigt tidigt så började ju min högkänsliga kropp med högkänsliga nervsystem reagera på alla olika typer av stress och stimuli. Och det här påverkade ju mig och min kropp och gjorde att jag ganska tidigt fick uppleva en del jobbiga problem och symptom. Med allergier och trötthet och dålig sömn, hjärndimma och sådär.[00:12:00]

Och det var ju också saker som påverkade mycket. Som gjorde att jag inte riktigt kunde njuta av livet och vara där och då. Och redan här så har jag ju insett att… Så började jag ju kämpa med både fysisk ohälsa men även psykisk ohälsa. Och ju äldre jag blev, ju

värre blev ju alla de här problemen och symptomen. Eller varningssignalerna från min fantastiska kropp som jag ser det. Och då var det ju tidigt där jag byggde upp den här muren eller skölden runt omkring mig för att det var ju överlevnadsmekanism. Men det det gjorde då var att det stängde in alla mina egna känslor.

[00:13:00] Både de fina känslorna men inte minst de jobbiga känslorna och tankarna som bara snurrade runt där och trycktes ner. Men i tystnad, sakta men säkert, åt upp mig inifrån.

I och med att livet började upplevas mer och mer utmanande och den psykiska ohälsan blev värre så blev ett stort fokus av mitt liv att Fokusera på framtiden, på att hitta lösningar på problemen som jag såg. Jag kände att så här vill jag inte må, så här vill jag inte leva. Jag måste hitta lösningar. Det gjorde att jag gick från att [00:14:00] i unga år leva här och nu till att istället alltid leva i framtiden eller sikta mot framtiden.

All min energi gick åt till att fundera ut lösningar och sen att prova på dem i mitt liv och på mig själv.

Och när jag ser tillbaka så här på mitt tidigare liv och den här resan så ibland undrar jag, förstår jag mig inte på hur orkar det? Gör allt det här som jag gjorde. Hur orkade jag kämpa på? Alltså jag provade det mesta. Det tog överallt i mitt liv. Och det påverkade givetvis de som var en del av mitt liv [00:15:00] också.

Och andra människor runt omkring mig. Men någonstans var det ändå hoppet som drev mig framåt. För någonstans i bakhuvudet hade jag ju kvar den här känslan och de här minnena av hur jag kunde må. Då jag som femåring sprang omkring i skogarna i Lycksele och Stallvägen. Så det var hoppet som hela tiden gjorde att jag kämpade på.

Men det var otroligt kämpigt. Inte minst fysiskt Min kropp protesterade på alla sätt och vis. För varje dag så blev den här psykiska ohälsan värre och värre. Det

Det började [00:16:00] med ångesten. Det var nog det första som smög över mig. Det här oron överallt gick oroade mig för både stort och smått, hela tiden. Och sen kom då den här nedstämdheten det här att allting var som i svartvitt, Ingenting kändes riktigt roligt. Det var som att glaset var alltid halvtomt istället för halvfullt.

Och sen, sen kom även den här depressionen.[00:17:00]

Jag eller vi hade ju kämpat länge. För att man både når de här livsdrömmarna vi hade, jag och min familj. Samtidigt som jag hela tiden jagar de här lösningarna på mitt problem nere i Stockholm. Men det var ju där någonstans vi insåg att det här kan ju inte fortsätta så här. Och vi bestämde oss att flytta upp till Luleå.

Men det var ju i samband med den flytten, med allt vad det innebar, fysiskt inte minst men även känslomässigt. Här hade det ju börjat gå upp att den här livslugnen jag hade jagat hela livet och det kommer till karriär och pengar och status och allt det där.

Så att i [00:18:00] samband med flytten upp dit, det var ju då allting rasade. Fram till dess och även efter det så hade jag ju hållit upp en fasad utåt sett. Olika typer av masker och gick in i roller för att… Inte visa hur dåligt jag mådde. Jag förstod nog inte fram till dess heller riktigt hur dåligt jag mådde.

Och speciellt det här med min psykiska ohälsa. För att det blev ju som en normal del av min vardag.

Men i samband med flytten så rasade allt.

Den här skölden eller muren som jag hade byggt upp runt mig själv och min kropp för att [00:19:00] överleva, den rasade också.

Och när den rasade så var det fritt framför alla. De här jobbiga känslorna jag under 30 plus år hade tryckt ner, gömt undan och hållit inom mig.

Det var otroligt tufft den här perioden i livet. Jag blev sjukskriven samtidigt som min ex-fru då försökte komma in på hennes nya jobb och bygga upp

sitt [00:20:00] liv eller vårt liv men även hennes liv där med ett nytt jobb. Och min son skulle börja eller hade börjat då på förskola.

Just bortanför huset som jag hade flyttat in i. Och jag var sjukskriven hemma. Och kände bara att jag måste snabbt bli bättre. För annars kommer ju hela mitt liv att rasa. Och hela min familj. Och allt det vi har byggt upp kommer ju att rasa. Och jag kommer så väl ihåg då jag mådde så dåligt. Jag ville inte ens stiga upp på morgnarna.

Men jag tvinkade mig själv för att gå med min son till förskolan. Och sen gå hem och vara hemma själv med alla mina mörka tankar och [00:21:00] känslor.

Det var fruktansvärt. Jag kommer ihåg att ibland kunde jag gå upp på övervåningen och titta ut genom fönstret och titta på min son som var och lekte på förskolan.

Jag kände att stackars pojk att han har fått en sån pappa som mig. Jag kommer ju aldrig kunna vara den pappa han behöver.

Det blir lite känslosamt det här.

Men jag försökte ju kämpa på, eller vi försökte kämpa på.

Men någonstans kände jag att det här [00:22:00] går inte.

Jag började känna att det finns bara en utväg om jag fortsätter så här och försöker.

Så jag tog det drastiska beslutet som jag är så tacksam för idag att jag tog. Att jag mer eller mindre flydde hem till mamma pappa. I pojkrummet på Stallvägen.

Och det här var sommaren 2017.

Och här började jag öppna upp. Lite grann för att jag orkar inte hålla upp alla fasader och sådär. De förstod ju hur [00:23:00] kämpigt det var. För tidigare hade jag sagt åt dem att jag har lite utmaningar nu men jag kommer att fixa det. Så länge ni bara tror på mig och stöttar mig. Men nu orkar jag inte hålla upp de här fasaderna.

Så både min mor och min kära far såg ju hur. Hur dåligt jag mådde.

Men ändå så kunde jag inte riktigt öppna upp och berätta exakt hur hemskt det kändes. Och vilka hemska tankar som snurrade runt, runt.

Jag började skriva ner mycket av de här tankarna.[00:24:00]

För jag kände att det hjälpte ändå på något sätt.

Men jag kommer ihåg så väl att när jag senare den sommaren tog mig iväg i alla fall för att träffa en av mina bästa. Vänner där han då bodde.

Så ringde min mamma då jag var där. Jag hörde ju på henne att det var någonting. Men hon ville bara höra hur det var med mig och hur jag mådde, hur jag hade det.

Men jag fick ju sen veta att hon hade hittat min anteckningsbok.[00:25:00]

Jag hade skrivit ner allt det här.

Det var otroligt mycket mörka tankar. Och någonstans hade jag väl avslutat med att… Det skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre.

Det var ett kämpigt halvår hemma.

Dagligen så kämpar jag med de här mörka tankarna.

Och jag satt hela tiden datum framåt i tiden, viktiga datum Till exempel mina föräldrars födelsedagar och när min far skulle [00:26:00] gå i pension. Att jag måste orka hålla ut dit i alla fall. För här hade jag… Jag landat i att jag

vill inte fortsätta leva. Jag klarar inte att fortsätta leva. Ingen annan eller alla andra kommer att må bättre om jag inte fortsätter leva.

Så jag hittade hela tiden de här datumen framåt. Jag måste klara mig över pappas födelsedag i alla fall.

Men då gick det till min födelsedag. 11 oktober. Jag kände att dit. [00:27:00] Men sen orkade jag inget mer. Jag klarade inte av det här.

Så jag hade planerat allting. Jag hade beställt grejer som

skulle hjälpa mig att undslippa det här helvetet som jag upplevde. Jag hade planerat att jag skulle åka ut till vår stuga som ligger i en liten by utanför Lycksele, mellan Lycksele och Åsele.

Jag skulle vara där hela helgen och det var där det skulle ske.

Det var en fredag. Jag lånade mammas bil. Jag hade ingen egen. Jag åkte förbi på [00:28:00] lokala… Matvarubutiken där paketet med grejerna hade kommit fram.

Jag vred av nyckeln.

Och jag visste att går jag in nu och hämtar ut de här grejerna. Då kommer jag inte att komma tillbaka. Från stugan igen.

Men det var någonting där,

det här hoppet som hade drivit på mig tidigare och som hade totalt försvunnit när allting rasade. [00:29:00] Det var det som kändes så jobbigast då. Att det var hoppet mitt som hade försvunnit. Det var en bit av det som glimmade till långt bak eller djupt inne någonstans Då jag satt där i bilen utanför matvarubutiken.

Så jag startade bilen igen. Utan att gå in och

körde iväg till stugan.

Och det var där den helgen som något vände.

Det var som att den här strimman av hopp som hade glimmat till där i bilen. Sakta stärktes.[00:30:00]

Det var en jättejobbig helg ändå för att det var otroligt mycket känslor som välde upp och tankar. Men det blev ändå en stor vändning för mig.

Så när jag kom tillbaka

Så kände jag också någonstans att ska jag klara av det här då måste jag öppna upp mer och berätta varken hur jag mår.

Och det var en process. Jag hade ju varit… Inne hos sjukvården så jag blev sjukskriven. Men där var det mest fokus på att de ville trycka mig full med en massa syntetiska piller. [00:31:00] Men där så hittade jag styrka och sa till att nej Ni kan väl börja med att ge mig någon jag kan få prata med.

Så där fick jag då träffa någon utifrån och med små steg Börja berätta vad jag kände, vad jag upplevde vilka tankar som snurrade.

Och jag kände ju ganska snabbt att det här gör skillnad. Det här gör en positiv skillnad.

Så att jag började öppna upp hemma också mer. Speciellt till min mor som hade blivit mitt stora stöd efter jag [00:32:00] rasade hem till pojkrummet igen. Även fast hon själv kämpade med en dödlig sjukdom och i princip hade fått sin dödsdom så la hon ändå så mycket tid, fokus och energi på mig.

Och det var så viktigt att

få prata med henne och få börja öppna upp.

Vi har aldrig egentligen pratat djupare känslor. I vår familj. Men där så blev det en förändring i sättet vi kunde prata [00:33:00] känslor.

Då jag öppnade upp, det var ju massor jag behövde få ur mig under hela mitt vuxna liv. Allt som jag bara hade tryckt ner och hållit in inom mig. Och det gjorde ju också att hon började öppna upp om alla sina jobbiga tankar och inte minst kring det här med livet och döden. Det gjorde ju att vi utvecklade en annan typ av relation under hennes sista år.

Som jag är otroligt tacksam för. Och jag kommer ihåg bara några månader innan hon gick bort. Att jag[00:34:00]

kom tillbaka Då hade jag flyttat till ett eget boende. Men då kom jag tillbaka. Och sov en natt med henne. Och vi pratade. Och då sa jag att. Vet du vad mamma. Det kommer att ordna sig för mig. Det kommer att bli bra.

Då såg jag i hennes ögon att hon kunde inte prata så mycket själv. Jag såg hennes ögon att

hon verkligen förstod vad jag sa. Och det var som att det var ett lugn som spreds över henne och inom henne. Och jag är så otroligt tacksam att vi fick det där ögonblicket eller den där kvällen tillsammans [00:35:00] innan hon gick bort.

Men jag började också öppna upp till mina vänner. Jag hade ju alltid försökt hålla en fasad utåt mot dem för jag ville ju inte visa hur dåligt jag mådde.

Och det var otroligt utmanande i början att ta upp de här sakerna för att de flesta av mina vänner hade ju en ganska ytlig relation. Från när vi började lära känna varandra. Många var ju gamla barnomsvänner. Men att då öppna upp det här och prata om något helt annat som vi alla har varit inne på tidigare.

Det var kämpigt i början men [00:36:00] jag kände ju ganska snabbt hur viktigt det var för mig. Och hur bra jag mådde av det. När skölden hade ju rasat redan Men att också kasta de här fasaderna och maskerna. Och inte spela de här rollerna. För att det tar ju massor av energi.

Och jag har försökt berätta till mina vänner. Hur otroligt viktiga de har varit på den här resan för mig. Jag kommer ihåg att det var ju efter om min födelsedag och allt det som hände där i episoden kring stugan som jag då också la ut ett inlägg på sociala medier och skrev att jag har inte hört av mig så [00:37:00] mycket eller varken här eller till er personligen.

Senaste tiden men jag har haft otroligt jobbigt, jag har inte mått bra och

det var ett stort steg för mig att först där i skrift dela det här men det tog bara några timmar innan min första vän ringde, en vän som bodde kvar nere i Stockholm men vi hade inte Haft så mycket kontakt de sista åren det var familjeliv och allt det där som bara ringde till mig och frågade hur mår du egentligen?

Och den där känslan av omtänksamhet[00:38:00]

Den berörde mig så djupt. För vi hade knappt pratat över telefon på fem, tio år kanske. Och så bara ringer och frågar och jag märker ju genuint både orolig men vill verkligen höra hur jag mår. Och jag fick prata om mig på telefon där.

Detsamma min gamle chef från

ett arbete nere i Stockholm där vi jobbade tillsammans några år och vi hade inte heller haft speciellt mycket kontakt på slut som också ringde och de här samtalen betydde så otroligt mycket för mig. Jag börjar ju förstå då att de tycker inte att jag är en sämre människa för att jag mår [00:39:00] dåligt. Och visar och pratar om att jag mår dåligt.

De verkar ju kunna gilla mig ändå. En annan god vän som också bodde kvar nere i Stockholm. Han kom upp och spenderade en helg i stugan här. I byn där mellan Lycksele och Åsele.

Där jag också fick möjlighet att berätta

både hur jag mådde då men också hur jag har mått under de många år som vi hade varit vänner.

Och sen har jag då en av mina absolut bästa vänner som… Med nollansmått med att det inte bodde så långt ifrån [00:40:00] mig, bara typ 16 mil bort. Så han kom och besökte mig ganska ofta under det här halvåret då det var som kämpast, eller egentligen ett års tid.

Och jag kan inte räkna hur många timmar han spenderade tillsammans med mig i skogen. Jag spenderade jättemycket tid i skogen för jag kände att jag mådde bra där. Men han följde med och bara lyssnade på allt mörker jag behövde få ur mig. Alla jobbiga tankar känslor som jag hade begravt inom mig. Vad håller inom mig?

Och det här har jag sagt åt honom så många gånger att vet du vad, du kan nog inte förstå hur Hur otroligt viktigt det här var för mig och hur otroligt tacksam jag är för [00:41:00] det och att du fanns och inte minst finns i mitt liv.

Och det här gjorde ju att jag verkligen fick upp ögonen och fick uppleva vad det med äkta omtänksamhet och medkänsla är.

Och det är ju känslor som är så otroligt viktiga för mig nu i mitt liv och mina relationer och även inom mitt företag där jag hjälper och stöttar och vägleder andra. På deras resor.

Det var fortsatt en resa efter det här. Men det blev den stora vändningen. Det här [00:42:00] där jag började öppna upp.

Och här både energin började sakta men säkert återkomma. Hoppet. Blev starkare.

Även andra typer av drivkrafter började dyka upp här.

Skärlbilden hade ju raserats totalt Men här började den byggas upp från grunden igen.

Det här att jag började inse att bara för att… Att jag har det kämpet, att jag mår dåligt och inte kan hålla det inom mig så innebär det inte att jag är en sämre människa eller sämre son eller sämre bror och inte min [00:43:00] sämre far.

För jag har ett sådant otroligt kraftfullt minne där också. Att jag bodde kvar då hos min mamma pappa. Jag bodde där i drygt två år efter att jag kraschade hem där. Så att min son, han kom ju då ner en vecka i månaden Fram tills han började då, sex års och det blev skolplikt. Men jag kommer ihåg då, det var en sommar då han var nere där och han skulle börja lära sig cykla.

Och jag kämpade fortfarande med både låg energi men också en del jobbiga tankar och sådär. Men vi kämpade ju på den där sommaren, jag och min son, med cyklingen. Och sen, [00:44:00] jag tror det var i slutet av sommaren någon gång, att han hoppar på cykeln och

bara cyklar. Och jag utan att tänka, jag springer ju bredvid honom. Jag hade ju kanske inte tagit löpsteg på fem år då. Och jag bara springer bredvid honom. Och jag ser hur otroligt glad han blir då han känner att… Det här fungerar ju, jag kan ju cykla.

Och jag bara samtidigt inser själv att jag springer bredvid min son då han lär sig cykla.

Och jag bara spricker upp i ett gigantiskt leende för

första gången på länge. Genuint leende som kom inifrån, inte ett påklistrat och[00:45:00]

det var en helt underbar känsla och minne

som jag alltid kommer ha med mig.

Det har varit en berg och dalbana, mitt liv och mina 40 plus år.

Jag hoppas att jag aldrig får uppleva. De här mörkaste perioderna igen. Och jag önskar inte att om jag nu hade någon värsta ovän att inte ens de får uppleva det. Men jag är samtidigt tacksam att jag får vara med om det här. [00:46:00] För det har ju gjort att jag lever ett liv nu där jag känner så mycket. Och där jag vill känna så mycket.

Och det jag verkligen har fått känna på hur viktigt det här med vänner och relationer och familj är. Och hur otroligt kraftfullt omtänksamhet och medkänsla kan vara. Och det jag också har lärt mig att uppskatta de här små sakerna i livet.

Tack vare allt det här.

Och hoppet som tidigare i mitt liv var den stora drivkraften som tog mig framåt. Det finns fortfarande kvar där. Men jag lever ju ett liv nu, här och nu, [00:47:00] som jag trivs så otroligt bra med. Så att numera är det andra. Drivkrafter. Ledord. Som finns i mitt liv. Speciellt då. Balans. Och Lenas glädje.

Och Lenas glädje. Är ju som sagt. Den absolut bästa känslan. Som finns.

Känner du att du mår dåligt, att livet känns utmanande både fysiskt men kanske inte minst psykiskt, att det är mycket jobbiga tankar och känslor som [00:48:00] snurrar?

Så öppna upp och berätta

till en förälder eller en vän eller någon inom sjukvården. Det

är så viktigt och kommer att kunna hjälpa dig framåt, uppåt. Håll inte alla… Allt det här inom dig, för

du är inte ensam.

[00:49:00]